Protestens näve ekar genom historien | Fria.Nu

Recension


Konst
Song Dong och Hannah Ryggen
Var: Documenta (13), Kassel
Pågår: t o m 16/9

Fria Tidningen

Protestens näve ekar genom historien

Det är både förunderligt och sorgligt hur människan om och om trampar upp samma väg. Jag ser på Hannah Ryggens allomfattande och samtidigt djupt personliga politiska vävar och jag finner dem enastående. Enastående och ambivalenta. Det här är en av Documentas återblickar mot ett avslutat, men ändå högst aktuellt, konstnärskap.

Den svensknorska konstnären Hannah Ryggen föddes 1894 i Malmö och var verksam i Norge fram till sin död 1970. De drastiskt överrumplande vävarna är på ett sätt fast förankrade i sin tid, bokstavligt invävda i en passerad politisk kontext, men samtidigt så överskridande historien. Protesten mot 1930-talets fascistiska strömningar i Europa färdas via Ryggens vävar genom tiden och slår lika hårt just nu, just i dag, mot Europas rasistiska högervindar och hårdnande diktatoriska grepp. Genom motståndet förenas Ryggen med nutida röster: demonstranternas i den arabiska våren eller protestropen för Pussy Riot utanför Chamovnitjeskijdomstolen (och i över 60 länder världen över).

Ryggens konst visar individen som ställer sig upp och gör motstånd, som ser rörelsen redan före händelsen. En skånsk kvinna, en stor konstnär, född i vårt förrförra århundrade, småskolelärarinna, sedermera riddare av Sankt Olavs order och utnämnd till "århundredets ørlending”, knyter en näve som är synlig genom tid och rum.

Sex stora vävnader i en antifascistisk serie från 1930- till 50-talen skildrar fascismens framväxt i Tyskland och Mussolinis invasion av Etiopien. Det sker ett slags inomkroppslig krock när man tittar på Ryggens verk. Det personliga sammanflätat med det universella, materialet och vävkonstens långsamhet som på ett naivistiskt vis skildrar råhet och brutalitet. Starkast är kanske ändå mötet (krocken) inom uttrycket: i ansiktena, i de talande titlarna (”Hitler Teppe”, ”Drømmedød”, ”Jul Kvale”…) får allvaret och ilskan en nyans av svart humor. Som om Ryggen själv gått fram till Hitler och med ett snett leende gett honom fingret.

Jag lämnar Ryggen och går ut i parken. Här möts jag av en annan form av protest. Mitt ute på gräsplanen, utanför Orangeriet, sticker kanten på en jättelik terrakottakruka upp ur marken, som något på väg att födas ur jorden. Ur krukan väller i sin tur en äng eller en trädgård fram. Vildvuxen och ändå i detalj arrangerad; vackert prunkande liv. Krukans kant utgör gränsen mellan min verklighet och det universum som ryms där innanför. När jag tittar närmare ser jag att den avgränsade världen befolkats av diverse småkryp och fjärilar.

Gränsen är tydlig, fysisk, påtaglig. Jag får inte tillträde, men jag får betrakta. Och i detta betraktande, av något utopiskt som inte borde kunna finnas, men som ändå finns där rakt framför mig, upplever jag en längtan och en tröst. Just så, som en längtan och en tröst, vill jag beskriva kinesiske Song Dongs Doing nothing garden. Varför blir jag så påtagligt drabbad av det här verket? Kanske är det föreningen av liv och död, tröst och längtan, av ”doing” och ”nothing”, som skapar en känsla av livets förgänglighet och längtans evighet.

Song Dong utför, liksom Ryggen, en protest, men i ett annat röstläge. Det beständiga och det förgängliga spelar huvudrollerna i det tysta, och samtidigt storslagna motståndet som sker där innanför gränsen. Song Dong utför en stilla demonstration mot det som finns utanför: politik, mänsklig påverkan, mänsklig förstörelse. Till skillnad från Ryggens drastiska och väckande budskap visualiserar Song Dong ett motstånd genom att ”förbli” något som inte finns, genom att vägra följa verklighetens form.

I konstnärens tidigare verk närvarar samma dikotomi: det beständiga och det förgängliga. Installationen Waste not (2005), gjord i samarbete mellan konstnären och hans mor, består av vardagliga ting, samlade och sparade av modern under fem decennier. Song Dong har i en intervju beskrivit arbetet med Waste not som ett försök till tröst för modern efter faderns död: ”I hoped my mother would use the art to help her recover, and I hoped to show her life through this collaboration.”

Song Dongs mamma dog 2009. Jag upplever verkets tröstande effekt direkt. Med vetskapen om moderns roll och konstnärens egen tanke om tröst i sitt tidigare verk, blir den ännu starkare och ännu mer personlig. Hans mammas närvaro träder in i trädgården. På något sätt omvandlas hon genom Song Dongs arbete, till både konstnär och konstverk, förgänglig och förevigad.

ANNONS

Rekommenderade artiklar

En lokal konstexplosion

Recension

Love Explosion är en sastning på den lokala konstscenen. Det är en välkommen och angelägen satsning och förhoppningsvis blir utställningen återkommande, skriver GFT:s recensent Tobias Magnusson.

Göteborgs Fria

Stockholms framtid under lupp

Recension

Stockholm växer så att det knakar. Varje dag ökar befolkningen med runt 100 invånare. Huvudstadens snabba förändring ligger till grund för Färgfabrikens och KTH:s projekt Stockholm on the Move. Elisa Rossholm besöker en utställning som både förvirrar och berör.

Stockholms Fria

© 2021 Fria.Nu