Tanken med min lilla gerillahandling från förorten var att visa det fanns unga människor där som inte ägnade livet åt att råna eller slå ihjäl varandra. Jag skred till verket ivrigt påhejad av mina snälla föräldrar, som varit politiskt aktiva: ”Klart du kan påverka! Politiker läser alltid insändare eftersom de vill hålla koll på vad folk tycker.”

Man kan väl säga att både jag och mina föräldrar hade lite för höga tankar om ett enda ords makt på en insändarsida i Sveriges största morgontidning. Det föll mig aldrig in att skriva om orättvisan jag upplevde, utan jag skrev istället engagerade texter om att radion borde läggas ner. Min mission misslyckades helt.

Jag blev även i fortsättningen kallad förortsunge och sedd över axeln av vänner och föräldrar till flickvänner från finare villaområden. Folk från Alby var ligister, i vissa fall – som i mitt – visserligen tämligen intellektuella och politiskt intresserade. Men lika fullt ligister. Det läste man ju i tidningen var eviga dag. För medierna fortsatte förstås att utmåla Alby som mördarnas, rånarnas och misshandlarnas förlovade land. Trots att all statistik naturligtvis alltid visar att hur man än räknar begås flest våldsbrott i Stockholms innerstad och att det därför är ett betydligt farligare område att vistas i.

En märklig publikation är lokaltidningskoncernen Mitt i, vars redaktion trots sitt namn i stort sett inte ligger mitt i något av alla sina bevakningsområden i Storstockholm, utan i Liljeholmen. Reportrarna gör korta besök i verkligheten och bevakningen blir därefter. Kanske är det ett av svaren på varför Mitt i-tidningarna inte verkat mot den extremt negativa utmålningen av exempelvis Botkyrka som kriminellt område. I opposition till mediernas svartmålande av Stockholms södra förorter startade Vårbergsbon Rouzbeh Djalaie tillsammans med den före detta Dagens Nyheter-reportern Petter Beckman 2006 lokaltidningen Södra sidan. Tidningens bevakningsområde sträcker sig i dag från Axelsberg till Norsborg.

Rouzbeh Djalaie har sedan även startat systertidningen Norra sidan, som bevakar Järvaområdet.

Tanken med båda tidningarna är dels att försöka förändra den negativa bilden av Stockholms förorter och dels att de boende i de områdena ska få komma till tals både när det gäller ämnen och innehåll. Tidningarna bedriver vad som kallas medborgarjournalistik. De vill inte försköna, utan ge hela bilden av förorterna, inte bara berätta om det negativa som händer där.

I somras utkämpade han och jag en kortare batalj med några Stockholmsjournalister på Facebook. Det började med att Rouzbeh Djalaie kritiserade Sveriges radio för att i en direktsändning från Stockholmsförorten Bredäng ha sagt att förorten låg utanför Stockholm när den i själva verket ligger i Stockholms stad. Radion korrigerade sig i efterhand. Men en reporter på radion fortsatte sedan att på Facebook hävda att det inte var någon stor sak att felplacera förorter. Medan jag hävdade att det visst var viktigt, eftersom där ligger kärnan i mediernas förakt för förorterna och för oss som bor där.

Vår diskussion fortsatte med en annan journalist som hävdade att allt som inte ligger i Stockholms innerstad befinner sig utanför Stockholm. Jag frågade, utan att få något svar, varför det är så angeläget att ständigt och jämt fortsätta att ställa oss som bor i förorterna utanför. Vi och dom – varför är det så viktigt att upprätthålla?

Numera har jag alltså vässat instrumenten, och fler med mig. Kampen går vidare.