Tio minuter före första bandet (Sameblod) står Eriksdalsbadet öde. Under festivalens två dagar är det sedan som bäst två tredjedelsfullt på området. Jag vet inte om det beror på en halvsvag lineup, dåligt väder, många konkurrerande aktiviteter i stan eller något annat, men det påverkar så klart festivalkänslan. I och för sig trevligt att slippa trängas så mycket.

Amanda Mair kombinerar Cindy Laupers kaxighet med Kylie Minogues melodier. Andra låten Said and done har We will rock you-trummor och handklapp och det är som att höra 80-talet i modern förpackning. Välproducerad synthpop med breda influenser. Mair sjunger, rockar och spelar piano, hon är en multibegåvning från musikskolan Rytmus och det är lätt förtrollande, på samma sätt som en Disneyfilm kan vara det. Det känns färdigpaketerat och det är där skon klämmer, tror jag. Vad vill dagens unga artister uttrycka? Å andra sidan är hon bara 17 och släppte debutplattan i februari. Mycket kan hända framöver.

Korallrevens drömska elektropop bildar en skum kontrast till dessa sommarens sista dagar. Istället för att njuta av sol, vänner och grönska vill man gå hem och suggerera sig till en (sista?) inre resa. Ingen partymusik med andra ord – trots titlar som Shine on – men väl framfört och helt klart ett samtidens soundtrack. Och så är det med flera av helgens akter. Här inne tror man sig vara på ett snällt, tuggummidoftande rejv och vet inte att Europa står i lågor bakom avspärrningen. Vill inte veta. Det är en festival till stor del byggd för en hipp, ung och trendkänslig publik; både Korallreven och Sameblod hänvisar i mellansnacken till att deras låtar spelats på P3.

Deportees gör lagom dansant mainstreamindie. I början är volymen för låg men på Medicate it right dundrar basen i bröstet och det börjar äntligen kännas som festival. Deportees gör vad de kan för att hålla ångan uppe – men klockan är bara fyra och partyt har av naturliga skäl inte riktigt infunnit sig. De hade förtjänat högre volym och en senare speltid, nu är många i skolan eller på jobbet.

Thåström är första dagens stora behållning. På Kärlek är för dom låter han visserligen nästan uttråkad och ibland får jag känslan att han bara levererar på rutin, men även om det vore sant är hans lägstanivå så hög att det bara är knappt märkbart. Pelle Ossler briljerar på gitarr och publiken är överlycklig. "Som jag har väntat på att han ska spela den här", jublar en kille under Låt dom regna, andraspåret från senaste plattan. Ingen neråtsång är så tung att den ger mig gåshud och det är ett genomgående bastant och deppigt sound, till och med på avslutande CC Cowboys. Thåström gillar att arrangera om låtarna och det skapar en maffig helhetsupplevelse.

Andra dagen är inte lika fantastisk. Festivaler kanske ska erbjuda en paus från larmet utanför och det är nog bara jag som inte fattar tidens tempo, men den världsfrånvända musik som dominerar programmet är inte riktigt min melodi. Iamamiwhoami gör energisk industripop och har en visuellt mycket snygg show men låtmaterialet lämnar en del att önska. Friendly Fires (UK) spelar melankolisk rockdisco som får 20-åringarna att dansa lyckligt medan jag drömmer mig tillbaka till festivalens bästa spelning.

Någon har kallat dem Jethro Tull 2.0 och Dungens fenomenala blandning av psykedelika, svensk folkmusik, jazz, rock och alla-dessa-etiketter är ett egentligen lika omöjligt som slående recept. "Alla har det inte lika bra som du…" sjunger Gustav Ejstes i genombrottslåten Panda från 2004 och det märks att de är på strålande humör, gitarristen Reine Fiske skämtar till och med om festivalens ljudproblem ("Vi introducerar ännu mer brum till ljudbilden här"), basisten Mattias Gustavsson ler brett och hemlighetsfullt mot bandmedlemmarna och de går över tiden med ett par minuter för att de har så roligt.

Dungen är sjukt samspelta och visar att de hör till några av Sveriges grymmaste musiker, inte minst på de sista två låtarnas frustande jam. Det är en extatisk spelning och att de spelar på just Popaganda visar att festivalen i sina bästa stunder kan vara verkligt gränslös.

Men det är sammanfattningsvis en ganska ljummen helg med ett fåtal höjdpunkter, och en för hög bas på nästan alla spelningar drar ner helhetsbetyget ordentligt. För att attrahera fler än trendiga popnäsor måste arrangörerna fortsätta vidga gränserna med fler band som Dungen.