Vi frågar ständigt vad som är typiskt svenskt. Någon säger midsommar och små grodorna, någon annan tänker folkmusik- ett begrepp som är konstruerat in i en nationalromantisk bild. Ordet folkmusik myntades av Johan Gottfried Herder runt slutet av 1700-talet. Han var barn av sin tid, en tid då nationsgränser förstärktes av idén om en medfödd ”folksjäl”. I begreppet folksjäl blev kulturella uttrycksformer och symboler viktiga byggstenar, och på så vis kom musik som använts som arbetsmusik, dansmusik eller underhållningsmusik att sammanklumpas och bli till folk¿musik. Alltså en skapad etikett för att förstärka ett lands samhörighet. Huruvida musik från Pajala egentligen hade mer likheter med låtar från norra Finland än Skåne var inte relevant – det som fanns inom nationens gränser skulle klämmas in som svensk folkmusik och höra samman.

Att använda begreppet ”folk” innebär att man automatiskt ser folket som en enad grupp, med gemensamma intressen, värderingar och historia. Och det var nog det som kanske Herder och hans kamrater försökte skapa där under 1800-talet – den gemensamma berättelsen. Men här måste vi se till avsändaren – när någon skriver historia tillika skapar nationssymboler så sker ett ständigt urval av information. Vad kommer inte med i historien? Vilka berättelser, människor och fenomen kom inte med i berättelsen om nationens historia?

I boken Svensk smak diskuterar Zandra Ahl och Emma Olsson stil och estetik – idéen om det nordiskt avskalade och rena. De menar att saker som egentligen borde pillas in under etiketten svensk smak bland annat är tunga furumöbler, påskkärringar av piprensare, hemslöjd och radhus. Så sant, och här visar de också på att medelklassens rena estetik blir normen.Musikvetaren Dan Lundberg använder mosaik som metafor för att beskriva samhällets syn på mångkultur. Våra olika kulturer är som udda stenar som sätts ihop i ett enat mönster. Varje invandrad grupp har en egen specifik och avgränsad kultur, och i mosaikbilden blir skillnaderna det viktiga – stenarna får inte smälta in i varandra. Detta synsätt skapar polariseringar och ett behov av att befästa kulturella yttre gränser‚ särarter. Jag är svensk/ickesvensk, fotbollshuligan/fotbollshatare eller storstadsmänniska/lantis – det blir statiska identiteter/kulturell etikettering som blir svåra att förändra. Därav skapas också en tydlig norm för vad som är svensk kultur.

Samtidigt får vi inte bli rädda för att ha ett hjärta som bultar för en viss geografisk punkt. För vissa platser skapar den där trygga hemkänslan som är svår att sätta fingret på. Gränsen blir dock hårfin till att fastna i ett nationalromantiskt klägg som lurar bakom berget så fort hembygd viskas. Viljan att sätta gränser kring en grupp människor och dess upplevelser, sätta en etikett och låta dess innehåll alltid se lika dant ut och framför allt inte släppa in andra. Det måste finnas ett annat sätt att ta sig an en plats och dess minnen utan att bli exklusiv och utestängande. Slut på dagens fakta.

Sara slås av hur reklamen finns överallt och smygförstör hjärnans annars rätt kreativa processer varje gång hon kommer tillbaka till Stockholm.