Efter en och en halv timmes färd från Nybrokajen kliver jag och ett tjugotal 60-plussare av m/s Gurli. Det första som slår oss är den starka och friska doften av tall. Omgärdad av åtskilliga ointagliga rikemansreservat tronar mitt i skogen den vackra konsthallen Artipelag, konstruerad som vore den sprungen ur jorden. "Truly incredible", kommenterar en amerikansk turist och jag tror att hon menar både omgivningen, med utsikt över Baggensfjärden, och den framlidne Johan Nyréns harmoniska arkitektur. Det här får aldrig bli blott rika förunnat, tänker jag.

Men nu är jag här främst för den konst som visas på insidan, även om naturen har en stark prägel på konstupplevelsen. Temat för och namnet på den nyöppnade konsthallens första utställning är Platsens själ. 16 samtida svenska konstnärer har gjort sina tolkningar av orden och somligt är banalt, annat genialt, som det brukar vara i samlingsutställningar.

Miriam Bäckström sätter åskådaren i en obekväm position. Hennes Motsatsen till mig är jag (2011) är en jättelik textil väv med en gubbgumma som ser anklagande på betraktaren. Bäckström antyder att vi kan välja våra identiteter, men frågan är om vi verkligen gör det. Revolution från en divan?

Matts Leiderstam parafraserar, driver med och omtolkar konsthistorien. Hans svit After image handlar om att hitta dolda budskap i gamla verk. Genom att peka ut, täcka över eller förstora detaljer i verken får de nya meningar. Han har bland annat upptäckt homosexuella motiv i klassiskt porträtt- och landskapsmåleri. Kul, men i längden lite lättköpt och kyligt intellektuellt. Kopplingen till utställningstemat är heller inte självklart.

Maria Miesenbergers fyra bronsstatyer, tre utanför och en inomhus, är en uppiggande kommentar till utställningstemat och det verk jag finner mest intressant. Den som är kvar inne klättrar på en pelare och tycks vara på väg ut. Dess skugga avtecknar sig på väggen. Kanske vill Miesenberger säga att Artipelag bara lyckas fånga konstens skugga, inte dess själ.

Annika von Hausswolff har fotograferat det övergivna Detroit efter kapitalets kollaps. Ödsliga villor och kontor, platser som förlorat sin själ när människan lämnat. Men finns det inte också något själfullt i ödsligheten? När människan dragit finns kanske möjlighet till en ny början. Men bilderna ger inga svar, där får vi ta verkligheten till hjälp. Trogna läsare av Fria kanske minns att en ny, politisk konströrelse spirar i Detroit efter krisen och försöker skapa möjligheter till självhushållning (se www.fria.nu/artikel/92098).

Utställningen är indelad i fyra rum. Tre av rummen är historiska, med inlånade verk av mästare som Ivan Aguéli, X:et Eriksson, Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald. Stadsskildrare som Walker Evans och Berenice Abbot imponerar också, liksom Wilhelm von Gegerfelts svartvita fotografier av träd från 1890-talet. Även i dessa rum gör sig samtidskonsten påmind. Lite huller om buller, som Andreas Erikssons mullvadshögar i brons som ligger och stör. En ung (och oerfaren) guide berättar att Artipelags grundare, kapitalisten Björn Jakobson (Babybjörn), haft visionen att skapa möten mellan olika konstnärer och epoker. Lyckas det? De tidsmässiga sprången skapar en intressant spänning, men det är också opedagogiskt och ganska rörigt.

Som namnet antyder är utställningen en undersökning av platser, därför ser vi få människor i verken och utställningen kan upplevas som mindre "levande". Artipelag vill göra samma sak som den bländande Hålluddens natur. Vi ska förtrollas av "platsens själ" oavsett mänskliga avtryck. Konst som ren njutning. Men förutom Mieselberger ger utställningen inga djupare spår.

Parallellt med Platsens själ visas en annan, nästan mer imponerande utställning. Den tyska fotografen Candida Höfer belyser förhållandet mellan identitet och plats och kartlägger hur människans aktiviteter påverkar hennes omgivningar. I en svit med bilder från olika bibliotek, bland annat Stadsbiblioteket i Stockholm, gör hon oss till svalt registrerande iakttagare. Höfer har också porträtterat turkiska invandrare i Tyskland på 1970-talet, en spännande balansakt mellan det beskrivande och det exploaterande. Bäst är nog fotografierna av djur i konstgjorda miljöer. Hennes alienerade pingviner och giraffer är fotograferade i olika djurparker och de gripande bilderna blir ett starkt anticivilisatoriskt ställningstagande.

Jag sätter mig på den stora uteserveringen och ser ut över vykortsvyn. Går och lägger mig på en klipphäll, tar ett dopp i Baggensfjärden. Undrar om jag nu följer Babybjörns intentioner och gör mig till en del av (livs)verket. Min förväntade naturromantiska reaktion som en del av den artipelagska installationen. Jag tittar upp och det är som om von Gegerfelts flerarmade monsterträd sträcker sig emot mig, griper tag med sina hundraåriga klor. Nej, det är bara tallar, men jag konstaterar ändå att naturens dramaturgi är tidlös. Samtidskonsten blir däremot ganska ofta snabbt daterad.