När textilindustrin övergav Sverige för billigare produktion i syd lämnade den tomma fabriker och förorenade marker efter sig. I Borås och Barnängen i Stockholm är grundvattnet ännu förorenat av bly, olja, kadmium och zink, liksom bromerade flamskyddsmedel, dioxiner, mjukgörare, klorerade kolväten, kvicksilver och krom som kommer upp till markytan där det blandas med åkrarnas bekämpningsmedel.

Industrin har tyvärr inte blivit renare sedan svineriet i Barnängen. Istället fortsätter svineriet på andra sidan jorden, som en slags nykolonialism, med stöd av den konsumtion som i nord ständigt ökar. I Swedwatch rapport Textilier med ett smutsigt förflutet (2007) beskrivs textilproduktionens ohyggliga föroreningar i syd, med storföretag som fullständigt skiter i att följa miljölagar och uppförandekoder som de marknadsför sig med. Men miljöförstöring och exploatering är problem som ofta har ett kön, vilket en ny rapport belyser.

I En förlorad revolution? Rapport om kvinnorna som syr våra kläder (SwedWatch 2012) skildras de horribla förhållanden som miljoner textilarbetare i Bangladesh lever under.

Dessa kvinnor – för hela 80 procent av klädindustrins arbetare är kvinnor – har en lön på ett par hundra i månaden och trots sex dagars arbetsvecka med 12-timmarsskift har de inte ens råd med mat, värdiga bostäder eller sjukvård. De tvingas separera från sina barn för arbetets skull och som jordlösa har de inga andra alternativ.

SwedWatch rapporterar svart på vitt. För kvinnorna som syr våra kläder består vardagen av ren misär: sexuella trakasserier från förmän, sjukdomar till följd av gifter i arbetsmiljön, undernäring och arbetsplatsolyckor. Och separationen från barnen.

Tänk på det nästa gång du går in på Lindex, H &M eller vilken annan skitbutik som helst. Priset för de där läckra stentvättade jeansen är stenlunga och livegenskap. En trendig topp på H M kostar betydligt mer än den röda prislappens 69 kronor.

Ekvationen är löjligt enkel. Klädkedjorna pressar priser och konsumtionen slår klackarna i taket, för att vi låter oss luras. Visst, ansvar kan bara mätas i förhållande till makt och individer har inte samma skuld som företag, men befriar det oss individer från skuld och ansvar?

Företagen är givetvis stora skurkar, men hur länge ska vi behöva analysera kapitalismen på strukturella nivåer innan vi bryter med systemet? Vi kan klaga på industrin och ekonomin i all oändlighet utan att behöva konfrontera oss själva, vi som de facto bär upp strukturerna. Det är precis som att vårt ansvar försvinner någonstans på vägen mellan Bangladesh fabriker och modejättarnas butiker.

Nej, ställ de som shoppar livet ur planeten till svars, precis som rasisten eller sexisten. För det vore väl inte rimligt att befria sexisten och rasisten från sina handlingar, bara för att även de är offer för strukturer?