Tänkandet skiljer människor från djur. Det antog man till för ett par år sedan, då schimpansen Santino visade sig beräkna attacker mot besökare på Furuviks djurpark. Det blev en världsnyhet. Men inte över människans ignorans eller för den stackars apans frustrerade liv.

På Furuviks djurpark utanför Gävle drivs en primatforskningsstation som bland annat studerar det mänskliga tänkandets ursprung. Jo, du läste rätt. Genom att observera apor tänker sig forskarna att de kan få en bild av oss själva för några miljoner år sedan, då vårt släktträd förgrenades.

Grundantagandet verkar vara att det bara är människan – och inte de andra aporna – som utvecklats de senaste miljoner åren. För annars kunde väl forskarna lika gärna göra tvärtom, studera människan för att se vilket stadium schimpanser var på för några miljoner år sen?

Men seriöst, vad talar för att vi har utvecklats till en ”högre art” än våra primatkusiner? När jag ser mig omkring i världen har jag svårt att se människans framsteg som särskilt smarta. I alla fall inte om intelligens definieras i klassiska termer av en arts förmåga att smälta in i – och inte ödelägga – sin miljö.

Oavsett vad man anser om djurforskningens grundantaganden och syften, för att inte tala om offrens ovärdiga förhållanden i livslångt frihetsberövande, är det lite tragikomiskt att studier av djur så ofta resulterar i det uppenbara. Alla som haft en relation till en annan art vet väl att vi inte är det enda beräknande, tänkande och kännande djuret?

Kognitionsforskningen (läran om tänkandet) präglas av imbecilla föreställningar om vad som gör mänskligt tänkande unikt, som till exempel teorier om vår arts specifika förmåga att använda verktyg. Ändå vet man att flera djur i det vilda både använder och tillverkar verktyg. Primatforskare visar att andra apor till och med kan beräkna och lösa vissa problem bättre än vi. Ja inte ens vår språkliga kommunikation gör oss unika, valar kommunicerar över oceaner och fåglar finner och befriar artfränder i fångenskap. Så nej, vi är varken överlägsna eller speciella. Förmodligen är det enda som särskiljer oss från andra djur av mindre smickrande art.

Schimpansen Santino satte Furuvik på världskartan år 2009 av den enkla anledningen att hans ”fritid” går ut på att gömma stenar som han sedan kan kasta mot sina plågoandar. Det är beklämmande.

Nyligen hörde jag Santinos skötare Ing-Marie Persson prata om sin apa i bur på radions P1. Hon talade med kluven tunga och det var smärtsamt tydligt att hon inte företräder Santinos intressen. Inledningsvis beskrev hon Santinos berömda attacker som ”helt normala” för en alfahanne, varefter hon underströk att det inte finns skäl att bojkotta Furuvik eftersom Santino ”sällan träffar”.

Jag förstår att djurparken är Ing-Marie Perssons födokrok, men hur korrumperat kan ett människohjärta bli? Visst, jag köper att Santinos beteende är förhållandevis normalt, jag skulle också kasta sten om jag var en apa i bur. Fast hur normal är en fängslad tillvaro? Hur naturligt är ett frihetsberövat liv? Hur lycklig är Santino?