”Som i en uppenbarelse såg han plötsligt framför sig att alla murar, alla byggnader, alla kulvertar, alla trappor hänger ihop på något sätt på Hall. Hittar man bara Grundbulten och tar bort den, så ramlar hela bygget och då kan man sticka...”
Låter det overkligt? Det är det också. Men så kan verkligheten framstå efter en veckas pundande, åtminstone för Diamantletaren. Han letar efter diamanter i skitrännan vid tvättmaskinerna. Han är tvärsäker på att det förr eller senare kommer en diamant som någon glömt kvar i rocken och då är han där, vid rännan där vattnet från tvättmaskinerna rinner ut. Att hitta diamanten är hans enda ideologi.

Kennet Ahls (pseudonym för Lasse Strömstedt och Christer Dahl) galghumoristiska fängelseroman Grundbulten från 1974 är en veritabel skrattfest. Visserligen inte särskilt upplyftande på det stora hela, det slutar ju som det gör för gamla tjackisar som inte kan sluta, och efter en misslyckad fängelsestrejk återgår allt till det normala. Till en tillvaro som inte är normal på något sätt.

Det är en unik bok. Som tidsdokument, men också för vad den har att säga om vår samtid. Man förstår nämligen plötsligt vad som saknas oss. Bokens frispråkighet och uppriktiga samhällskritik är kryddad med en stor portion humor. Förvisso svart, men mycket uppfriskande.

Så vem är dagens ”Kennet Ahl”? Själva fängelsetemat är inte någon egentlig bristvara och finns hos en El Choco eller en Annika Östberg. Men ofta handlar det om självbiografier, gärna skildringar från länder med mindre humana förhållanden, Bolivia, USA, Turkiet eller Thailand. Berättelser från insidan av svenska fängelser är, av förklarliga skäl, inte lika säljbara. Det är inte snaskigt nog.

I romanform då? Jag har läst en hel del deckare de senaste tio åren. En hel del. Få antar brottslingens perspektiv, främsta exemplet är Jens Lapidus Stockholm noir-serie. Ännu färre utspelar sig i fängelsemiljö. Jag kan bara komma på en: Tre sekunder av Roslund och Hellström. Den har både miljön och fångens perspektiv (delvis). 1,5 rätt av 3 är inte så illa. Den är välskriven och hyfsat spännande och fick Svenska deckarakademins pris för bästa svenska kriminalroman 2009. Men rolig? Snarare butter och 200 sidor för lång. Snart blir Hollywoodfilm också.

Vid sidan av deckarna måste Susanna Alakoskis Håpas du trifs bra i fengelset nämnas. Den har den medberoendes perspektiv och det är både hedervärt och ovanligt. Men roligt? Det är fosterhem och behandlingshem och pappas död och finska arvet, det är knarket och häktet och det är – genomdeppigt.

Varför kan inte litteraturen bjuda på lite skratt mitt i allvaret? Släppa loss lite? Det är över huvud taget dåligt med goda skratt i samtidslitteraturen. I Alakoskis debut Svinalängorna kunde man åtminstone få skratta lite mellan gråten. Men den hade ju inte fängelset som fond.

Då är svensk film och tv mycket bättre på att kombinera brott och skratt: från Släpp fångarne loss till Vägen ut, via Lyftet, Strul och varför inte tv-serien Fasadklättraren (1991), med en frustande Per Oscarsson som mästertjuven Larsson och en fjunig Björn Kjellman som lärjungen Philip Morell. Det är nästan så man kan börja tala om en unik svensk genre. Kåkfararbuskis.

Bra litterärt stoff råder det nog inte brist på i buren. Lasse Strömstedt skrev om känslan att känna sig konstant övervakad, om tvättinrättningen och annat arbetstvång, om korrumperade plitar och oförstående chefer, om knalltransporter, strejker, rymningar och snutnoja, om tjacket förstås och om ett fantastiskt persongalleri med namn som Rolle, Pruppe, Johnny Råttan, Vedstubben och Kompis.

Möjligen är det väl så att fängelsekunder sällan skriver. I det egna bladet kanske men mer sällan hela romaner. Ändå finns en lång tradition av kåkfararförfattare, från Markis de Sade och Jean Genet till Lasse-Maja och Lucidor. I mer modern tid Janne Bergquist (1930–1994) som på 70-talet skrev Autonomisk manual (Sanatorium förlag, 2006) i finkan. Han var inte bara kåkfarare utan också medlem i Metamorfosgruppen med Birgitta Stenberg och Paul Andersson då det begav sig.

Lasse Strömstedt avled 2009 och hans självbiografiska trilogi – med det passande namnet Brott och skratt – får fylla tomrummet i väntan på den första skildringen från det så kallade superfängelset Saltvik i Härnösand, eller något annat av landets 52 fängelser. Då gärna kryddad med ett befriande skratt.