I dag säger vi att hudfärg är oväsentligt. Vita, förment välmenande svennar vill gärna framställa det så. Det borde inte betyda något, men gör det nästan jämt. För den som inte tillhör vithetsnormen kan hudfärgen innebära daglig diskriminering. Den vita hudfärgen däremot finns inte ens i paletten, kommer aldrig att lyftas fram som vare sig fördel eller nackdel. På det sättet kan hudfärg fortsätta framstå som oväsentligt, en icke-fråga. För den som är vit.

Detta och mycket annat sätter Makode Lindes fantastiska tårtperformance ljuset på. Det är ett spektakulärt, groteskt, upplysande, elakt och effektivt verk.

Spektakulärt för sammanhanget – en invigning till konstens ära – kuppas till att bli en internationell snackis. Groteskt för att kontrasten mellan spontan glädje och skenbar stympning är svår att ta till sig. Upplysande för att det tvingar oss att minnas det undanträngda: slaveriet och rasistiska stereotyper som fram tills nyligen var vardagsmat, även i Sverige. Elakt för att situationen, ett firande, kräver såväl tårta som glada skratt; det är svårt att bryta mot sociala normer. Effektivt för att det riktar blicken på den som försöker vara osynlig, den vite.

Många ser på slaveri och nazism som historiska undantag. Aldrig ska de upprepas, intalar vi oss. Men det var inte länge sedan apartheid avskaffades. Lindes verk påminner om rasismens historia och samtidigt om att rasismen är föränderlig (och möjlig att besegra).

Rasism berör inte bara ”svart” och ”vitt” eller marginaliserade nazister och icke-vita. Vithetsnormen och det vita herraväldets föreställning om ”svart” förändras över tid och rum. När nya normer ersätter gamla kan rasistiska föreställningar försvagas – eller ersättas av nya. I dag är kategorierna ”muslimer” och ”romer” de främsta måltavlorna i vår del av världen. Det känns övertydligt att säga det, med rättegången mot Breivik som fond.

Att vara antirasist i ett rasistiskt samhälle kräver ett ständigt synande av de egna eventuella privilegierna. Av mig som vit kräver det en maktanalys av min position. Som ett första steg gäller det att inse att vi lever i ett rasistiskt samhälle där en del är privilegierade och andra inte.

Om kulturministern menar allvar med att ”värna de demokratiska värderingar som motverkar rasism, intolerans och främlingsfientlighet” måste hon börja med att ta det första, avgörande steget mot insikt – och i konsekvensens namn också ta avstånd från alla rasistiska uttryck i det egna partiet.

Carl Bildt i dag, Ulf Adelsohn i går.