”Målet är att dra ner på kostnader”
Juristen Susanne Bergman, som egentligen heter något annat, arbetade som personlig handläggare och hanterade assistansersättningar på försäkringskassan många år innan hon sa upp sig år 2010 för att hon inte stod ut med hur systemet fungerade och hur lagar och praxis tolkades.
– Internt på försäkringskassan är det påtagliga men outtalade målet helt klart att dra ner på assistansersättningarna, det är bedömningar som understiger 20 timmar eller indragning av sjukpenningar man blir positivt uppmärksammad för. Det läggs stor vikt vid relationen till överordnade och ville du ha din årliga löneförhöjning var det viktigt att ha hållit sig väl med sina chefer, säger Susanne Bergman. Hon berättar vidare att det inte handlade om hur väl du utförde ditt arbete utan hur snabbt.
– Man hinner inte ringa det extra samtalet eller ta in det extra underlaget och det gör att bevisbördan för den funktionsnedsatta blir ännu tyngre, menar hon.
– Det är tufft när man kommer tillbaka från ett hembesök med en uppriven brukare och veta att man bara måste skaka av sig alla intryck för att gå tillbaka till vedertagen praxis. Vid fikabordet vill man inte heller nödvändigtvis sticka ut och tycka något annat än gängse kultur.
Kommer en brukaren upp över 20 timmar i grundläggande behov så är den kritiska granskningen inte alls lika hård Då kan man lika gärna komma upp i 40 timmar, berättar Bergman. Men helst ska behovet i de grundläggande behoven ner under tjugo så att kostnaden hamnar på kommunen istället. Det gör att även framtida utredningar hamnar på kommunen vilket känns bra för en stressad handläggare, menar hon.
– Det finns massvis med fallgropar för vad Försäkringskassan kan anse rimligt vid en skälighetsbedömning, och ju närmare 20 timmarsgränsen man var desto mer ifrågasatt blev man uppifrån. Men de hade inte tillräckligt juridiskt perspektiv vilket drabbade rättssäkerheten. Mest la sig cheferna i när jag var på väg mot ”fel” sida 20-timmars gränsen. I övriga fall var det upp till mig att presentera ett ärende och få det godkänt, och skälighetsbedömningen gjordes av mig. Det finns försäkringsläkare att ta in men det gjordes mycket sällan vid assistansersättningsfall, säger Susanne Bergman.
– Det borde finnas en extern kontroll av hur ärenden sköts, men det gör det inte. Det är orimligt att man har till uppgift att hjälpa människor, alltså en objektiv myndighetsutövning, och ta ansvar för politiska ekonomiska intentioner med samma hand, säger hon och fortsätter:
– Människor ska kunna förvänta sig att myndighetspersoner ger dig den informationen du behöver, men alla ger inte information om man inte blir tillfrågad, vilket ställer enorma krav på den försäkrade att ha kunskap om sina rättigheter och hur systemet fungerar.