Norrland – Sveriges postkoloniala fläck
Jag är Sara, och jag är en sådan som inte bor kvar. Som inte bor på platsen som är hemma. Jag är en av alla de utflyttade norrlänningar som lever i exil i Stockholm. Varje gång jag går förbi T-centralen och ser ett X2000 med destination Sundsvall ilar det till i magen och en snabb impuls hojtar i mitt öra att jag borde hoppa på och fara norrut mot tryggheten.
Men jag väljer att stanna kvar i Stockholm och likt en klassresenär känna mig som en svikare gentemot mitt ursprung. När jag lyssnar på berättelser från människor som gjort klassresor kan jag identifiera mig oerhört mycket med det. Lika förvirrad som en städerskas barn kan känna sig inom akademin, kan jag känna mig i en samvaro med innerstadsungar. Likt en arbetarklass strävar mot en högre klass, har jag som småstadsbarn alltid strävat efter storstadslivet, livet som verkar så mycket bättre, glammigare, lyckligare.
Man brukar lite enkelt generalisera och säga att norr om Dalälven röstar människorna rött, söder om Dalälven blått. I praktiken innebär det att de norrländska riksdagsledamöterna, som oftast företräder socialdemokraterna, sitter i opposition. Vi har alltså hela Norrland i politisk opposition, vilket är oerhört problematiskt. Detta tror jag ligger till grund för ett ökande av klyftor inom olika landsändor – klyftor som redan nu osar av frustration. Att varg och bensinfrågan kommit att bli så pass stora symbolfrågor för glesbygden handlar egentligen inte om sakfrågan, utan om en besvikelse kring att alltid bli politiskt åsidosatt. En känsla av att stå utan makt kring de beslut som påverkar landsbygden, men som tas i storstan.
Och ja, jag tycker att privatiseringspolitiken stundtals är problematisk. Den låter centraliseringen flöda ännu mer. Ett apotek som har vinstintresse kommer garanterat sälja mer i ett tätbefolkat område än i en mindre ort. På så sätt utarmar kapitalismen än en gång landsbygden. Eller bara det faktum att det enbart går att åka nattåg till Norrbotten är ett ypperligt bevis på hur Sverige prioriterar.
Norrland är lite som Sveriges postkoloniala fläck, den Andre. Glesbygden ställs mot staden och ses som två motpoler mot varandra. Överordnad och underordnad. Polariseringen skapar större klyftor som fylls med fördomar. Cementerande och trånga bilder om hur lantisen är.
Den enorma Stockholmsfixeringen i media skapar också en märklig relation. Jag minns att jag som gymnasist i Härnösand hade stenkoll på Stockholms uteliv, då vi prenumererade på Dagens nyheter – som har sloganen Sveriges största morgontidning – och som hade speciella Stockholmssidor. I lågstadiet var vi barn tvungna att träna på att stava Räv med just Ä, eftersom alla barn lätt sa Rev, enligt läroboken som hade barnen i Stockholm som utgångspunkt.
En vän som är infödd Stockholmare spenderade två år i Norrbotten och konstaterade att han först efter denna upplevelse kunde förstå hur otroligt Stockholmscentrerat allting är.
Till sist kan jag inte undkomma den något hembygdsvurmande stoltheten som sprider sig i kroppen när jag ser statistik som visar att väljarstödet för Sverigedemokraterna ligger under 4 procent i hela Norrland. Landsbygden är inte konservativ, utan agerar ur en underordnad position vilket jag tror kan skapa sympati för andra grupper i samhället.
Sara kan inte annat än att bli förbannad på Svenska Dagbladet som härom veckan hävdade att det är den liberala "revolutionen" som vi har att tacka för att Sverige idag tillåter samkönade äktenskap och homoadoptioner. Borgarna tenderar gång på gång att fiffla med historieskrivningen.
