Sitt genombrott fick Sjöberg med de delvis självbiografiska essäerna Flugfällan (2004), Flyktkonsten (2006) och Russinkungen (2009). Den första boken berättar om den excentriske svenske entomologen, naturforskaren och Kamtjatkaresenären René Malaise (1892–1978), som uppfann en sinnrik insektsfälla.

Lika excentrisk var Flyktkonstens huvudperson, den bortglömde svensk-amerikanske akvarell- och landskapsmålaren Gunnar Widfors (1879–1934). Ständigt på resande fot, ofta utfattig, bodde han i tält eller på enkla hotell, men nådde sedermera framgångar med akvareller med motiv från nationalparken Grand Canyon. Börskrachen 1929 gjorde honom åter utfattig. En mindre topp i nationalparken bär hans namn.

Russinkungens huvudperson är Gustav Eisen (1847–1940). Redan 1869 skrev han en avhandling om Gotska Sandöns naturhistoria, blev sedan en ansedd forskare på daggmaskar och var därmed inne på samma spår som Darwin, som han brevväxlade med. Sin gamle vän August Strindberg invigde han i oljemåleriets hemligheter. Han visste dessutom mer om russin än de flesta kan drömma om.

Inte helt förvånande är det även gott om konst- och naturintresserade excentriker i Sjöbergs essäsamling Varför håller man på?. Det handlar om valfrändskaper av det ena eller andra slaget och precis som de tre långessäerna är de i någon bemärkelse självbiografiska. Sjöberg är i likhet med många av sina hjältar en inbiten samlare – hans flugsamling har ställts ut på konstbiennalen i Venedig – och är inte främmande för antikvariat, fågelskådning, filateli och numismatik.

Det här låter förmodligen ganska nördigt, och det är det också, men Sjöberg är en lekfull och lakonisk humorist. Med mer eller mindre subtila ironier gör han processen kort med hela postmodernismen och slår ett slag för det sköna, i konsten och i naturen. Han tar till alla upptänkliga knep för att locka med läsaren. En detalj kan leda in på ett stickspår eller väcka en oväntad association, men det håller hela tiden mycket väl samman.

Samlandet, på excentriker, skalbaggar och goda historier får en nästan existentiell dimension. Samlaren har en förmåga att glömma sig själv i sin jakt på fynd och man glömmer sig själv när man läser Sjöberg. Det måste man ju göra ibland. Det kan rentav likna små stunder av lycka.

Det handlar också om den slags äventyrlighet som barndomen är så full av: ”Svartmes! Utan minsta tvekan. Känslan var så sensationell att jag än idag, nästan 40 år senare, inte kan passera en svartmes i skogen utan att känna något av denna första vilda upptäckarglädje.”

Och apropå novellkonsten: ”Den goda essän ska absolut räknas till skönlitteraturen, men till skillnad från exempelvis novellen ska den inte byggas på fiktion.” Sjöbergs essäer är inte helt lätta att artbestämma, men de har definitivt skönlitterära kvaliteter. Han är en vansinnigt fin och säker stilist, omsorgsfull skulle man kunna säga.