Claire Tomalin firar med att ge ut en fantastisk biografi, Charles Dickens. A life, som har fått lysande recensioner i både USA och Storbritannien. Tomalin har både ambitionen, modet och förmågan att teckna ett porträtt av Dickens i helfigur. Dickens brände sina brev och uppdrog åt bästa vännen att skriva den första biografin om honom, så uppgiften kan inte ha varit lätt.

Tomalin skriver i den anglosaxiska biografiska traditionen och är noga med att skilja på det vi vet, det vi kan sluta oss till och det vi bara kan spekulera i. En traumatisk upplevelse var när Dickens notoriskt slarvige far sattes i gäldstugan på grund av obetalda skulder. Charles var då tolv år gammal och skiljdes från sin familj, sattes i arbete på en liten fabrik som tillverkade skoputs.

Upplevelsen satte spår. Dickens delade upp sin veckolön i sju prydliga högar, så att han inte skulle upprepa faderns misstag. Redan som liten var han självmedveten och han ansåg att han förnedrades dubbelt.

Dickens fick sedermera gå i allmän skola, men började arbeta som hjälpreda på ett advokatkontor där han 15 år gammal lärde sig stenografi. Han arbetade en tid som rättegångsstenograf.

Kontakten med rättssystemet gav honom möjlighet att arbeta som reporter, inte minst viktigt var arbetet som politisk reporter. Från 1833 skrev han längre humoristiska artiklar om sina strövtåg genom London, publicerade i ett flertal tidskrifter. Dickens skrev då under den kaxiga pseudonymen Boz den oefterhärmerlige.

Dickens arbetskapacitet var enorm. När han slog igenom skrev han två följetonger, vilka sedermera blev romanerna Pickwickklubben (1836) och Oliver Twist (1837–38), samtidigt som han var redaktör för en tidskrift. Dickens njöt av sina framgångar och förstod att ta betalt för sina tjänster. Han blev snart mycket förmögen.

I de tidiga romanerna var de komiska och melodramatiska dragen framträdande. Dickens var som bekant inte främmande för sentimentalitet, han visste exakt vad som krävdes för att få läsare och publik att skratta och gråta.

Följetongerna bidrog till att bygga upp spänningen och nå en ovanligt bred läsekrets.

Dickens ville uppfattas som – och sågs som – en man av folket, en som tog de svagares parti mot den ekonomiska och politiska eliten. Han bidrog till att luckra upp gränserna mellan seriös litteratur och underhållningslitteratur.

I senare romaner som Dombey och son (1847) och självbiografiskt präglade David Copperfield (1849–50) skärptes den samhällskritiska sidan av författarskapet.

Dickens var omvittnat charmerande, karismatisk, öppen och generös – han öppnade ett hem för prostituerade och hjälpte rader av personer ur svåra situationer – men kunde också vara riktigt elak. Han klagade på sin hustru Catherines ständiga graviditeter, som om han inte själv hade någon del i dem. Han gifte sig med henne 1836, men bröt på ett synnerligen simpelt sätt. Han baktalade helt öppet den kvinna som varit honom trogen i drygt 20 år och inledde ett förhållande med en mycket yngre kvinna.

Dickens verkar ha haft svårt att engagera sig känslomässigt i sina många barn, särskilt pojkarna. Vilt främmande personer kunde han som sagt engagera sig i utan att tveka. Tomalin försöker klokt nog inte psykologisera för mycket, men väjer alltså inte för att utforska Dickens mindre sympatiska drag.

Under sina uppläsningsturnéer togs Dickens emot som en stjärna, inte minst i USA. Det är ingen vågad gissning att han noga följde publikens reaktioner och drog lärdom. Han njöt av sin förmåga att trollbinda en stor publik.

Dickens dog av slaganfall 1870, bara 58 år gammal. Han plågades av rader av åkommor och det sades att han fick hjälp både på och av scenen under de sista turnéerna. När han dog var han sedan länge en litterär gigant. Trots sin uttryckliga önskan att begravas i Rochester begravdes han i Poets’ corner i Westminster Abbey i London.