Fyra personer, wrestlare, vistas i något som ser ut som ett källarförråd. Då och då går de en match mot varandra och efteråt samlas de igen. Avskärmade från andra människor slits de mot varandra med ständiga och med tiden eskalerande konflikter som följd. Ingen av dem är snäll och ingen av dem är osympatisk. På något sätt visas resultatet av fångenskap, av övre styrning och brist på sysselsättning och frustrationen ligger hela tiden och lurar. Då och då nämns livet de hade innan, men hur de hamnade här och vilka som håller dem fångna ges inga svar på. När han funderade ut ramhandlingen hade säkerligen Samuel Ek den dystopiska moderna klassikern Järnbörd i tankarna. Ett antal människor som är hopförda av något eller någon vi inte känner till. Vad händer då?
Hela tiden pratas det om "dom" som tydligen har makten över dem, men vilka "dom" är ges det inga svar på. Det ges överhuvudtaget inga svar i den här föreställningen. Vad som spelas upp framför oss är en maktkamp utan vinnare och förlorare eftersom ingen av deltagarna i kampen har någon makt. Det är "survival of the fittest" utan vare sig survival eller någon som är fittest.

Associationerna flyger åt alla möjliga håll när jag ser Samuels Eks skådespel. Vill han visa världen innan den blev som vi nu känner den? Eller efter? Är det mänsklighetens förfall eller början? De frågorna formuleras än tydligare genom tv-inslag där wrestlare framställs som en del i evolutionen. Klart är i alla fall att det är riktiga människor som tornar upp sig när maskerna och deras wrestler-alter-egon faller av. Riktiga på så sätt att de är vilsna, arga, misshandlade och psykiskt röriga. Och samtidigt symboler.
Det symboliska värdet i att använda just wrestlare blir tydligt i och med att det hela framställs som en modern version av gamla tiders freakshows, ni vet de som åkte runt med skäggiga damer, siamesiska tvillingar och i England under en period även med den så kallade Elefantmannen. Publiken strömmade till för att titta på de abnorma avarterna av människan, förfasades och gick sedan hem, glada för att de själva var normala. Vad Den sista wrestlern visar är en variant på det. De fyra wrestlarna står helt klart utanför samhället. De framlever sina dagar i en mörk källare, går upp i ringen och glänser ibland för att sedan åter försvinna ner i mörkret. Och det är i mörkret frustrationen kommer. Ibland blir det lite väl många pålagda djupsinnigheter, men i och med att samtliga inblandade tror på dem på fullt allvar blir de till sanning, åtminstone för stunden.

Jenny Emanuelssons och Gitte Gustafssons välgjorda scenografi utnyttjar Hagateaterns scenrum perfekt och den tillsammans med Simon Ohlssons musik bildar en visuell och ljudmässig bakgrund som ökar domedagskänslan ytterligare. Detta är dystopiskt utan rollfigurer som egentligen appellerar till publiken. Först och främst är det ett experiment och ett tydligt exempel på energi, entusiasm och hängivelse. Någonstans finns det en klassisk dramaturgi men samtidigt följer föreställningen inga regler. Det är ett fysiskt och psykiskt hästjobb och skådespelarna ger allt i en snyggt utarbetad koreografi, de njuter av att spela sina roller och att leva ut i varje cell och deras entusiasm gör det oförståeliga helt begripligt.