Servitriser och kypare iförda stora, grisrosa plastbröst leder publiken in på scenen där de bjuder på dricka. Medan publiken minglar lyser ett rött citat av Jan Stenbeck på ett skynke mellan scenen och salongen: ”Man ska ha konservativa värderingar, radikala förändringar och liberalt samhällssystem”. När skynket åker upp, står Jan Stenbeck, spelad av Allan Svensson, mellan publikstolarna. Han kallas för Fursten och inleder föreställningen med berättelsen om sig själv: ”Det var en gång en pojke som växte upp i en 427 kvadratmeter stor våning på Villagatan 13 på Östermalm”. När han berättat klart om sin uppväxt utan vänner, sin resa till USA, sin fars död, konflikten med sina undanskuffade systrar och sitt övertagande av stål- och skogsföretaget Kinnevik är det dags att inta scenen och låta publiken sätta sig på sina platser: ”På era biljetter står platsnummer... men hos mig gäller de bästa platserna till de bäst lämpade, störst först!”. Publiken går lite osäkert mot stolarna och medan de flesta sätter sig på de platser som står på biljetterna, har en del redan charmats av affärsmannens djärva attityd och mumlar kommentarer om de lydiga besökarna: ”Ha! Svenskar! Fega! De gör så bara för att alla andra gör det!”

– Att undersöka laddade företeelser är ett av teaterns uppdrag och jag ville sätta upp en pjäs som gestaltade en person som varit med och påverkat den tid vi lever i idag. Någon som har ”larger-than-life-karaktär”, säger Linus Tunström, chef för Uppsala stadsteater och som ligger bakom idén till pjäsen Fursten.

När alla i publiken lyckats hitta en plats att sitta på är det dags. Journalisten, en av nyckelpersonerna i pjäsen och en av de viktigaste verktygen i Furstens väg till framgång, inleder med en bekännelse: ”En del säger att de blivit köpta. Men det är fel. De säljer sig. Det gjorde i alla fall jag.”

Inga namn nämns men publiken kan gissa att Robert Aschberg är den röde reporter som gick genom rutan och som med sitt kaxiga tilltal var den man som Jan Stenbeck behövde för att ta sig fram i medievärlden. Han tycks även vara den enda som inte blir deprimerad, alkoholist eller gravid av att vistas i Jan Stenbecks närhet.

De som omger Fursten fjäskar, ligger, tackar ja. ”Var inte svensk, säg ja!” är argumentet som verkar fungera bäst när Fursten vill ha något. Bakom en rå och charmig ärlighet står envishet och argumentationsteknik. Han får sin vilja fram och sina pengar genom att antyda andras brister och ständigt trycka på den knapp som automatiskt framkallar svenskars självhat: Jantelagen. Likt svenskarnas egen dubbelmoral kan han, trots sin avsky för Jantelagen, tacka den för dess effektivitet.

Fursten tycks därför använda den tyske filosofen Arthur Schopenhauers bok Konsten att alltid ha rätt som bibel. När inget av bokens 37 vinnarregler fungerar bör det sista, och ultimata, knepet sättas i verket: Var personlig, kränkande, oförskämd. Möjligen skulle Jan Stenbeck kunnat tillägga ett 39:e knep: När inget av de ovannämnda teknikerna fungerar kan människans åsikter, tid och tjänster köpas med pengar.

De som i pjäsen inte tackar ja, tycks leva för att hånas. Vare sig det handlar om den gamla, och bittra, systern som ville ta över företaget men blev arvlös eller ”Wallenbergarna”. De illustreras bakom masker eller planscher som intill Jan Stenbecks stora mage, färggranna kläder och rå-familjära attityd, framstår som kalla och omänskliga. När Fursten kallar ”Dodde, Pirre, Knatte och Tjatte” för ”djävla mallgrodor, som låtsas att de inte bryr sig om pengar” skrattar publiken förtroget. Men när Fursten tillägger: ”Som företagsledare är jag en general, pengarna är mina soldater… en del av er kommer att dö, andra kommer hem med mer pengar… det är en djälva mess out there, det är ett krig och ingen vet riktigt hur det blir” skrattar ingen.