Tystnad. Publikens tisslande och tasslande avtar. På den avklädda scenen står en vit bänk. På den sitter två personer. Stilla. Vridna mot söder ser de ut i tomma intet. De vrider sig, tittar mot norr. Ljudet av ett tåg jagar tystnaden och en kvinnlig röst talandes tågstationsspråk ekar i högtalarna.

– Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa. Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat, säger den ene.

Scenen fylls av resenärer på väg. En luffare kommer och förpestar deras närvaro i transit, de flyr och kring honom blir det tomt.– … en luffare är jag, som halkar förbi i vägarnas grus. Mitt hjärta är hett som en masugn

och kallt som ett fattighus, dundrar han innan vi ser honom försvinna bakom ett skynke.

Skuggan av hans vikta kropp kastas mot väggen. En arm sticker ut, en tröja åker av, ut kommer han sen igen – med små, vita vingar stramandes kring hans runda rygg. Luffaren har blivit en ängel.

– I livets villervalla, vi gå på skilda håll. Vi mötas och vi spela vår roll… I livets villervalla så nära vi gå, men så fjärran från varandra ändå.

Med innerlighet reser skådespelarna genom skuld, ånger och rädsla. Genom kända poeters ord varvat med långa stunder utan tal och enkla historier framträder det mänskliga. Tystnad. Ljud av små spelkulor i en påse som slår mot varandra. Ett plågande minne från förr knackar på.

– Vi spelade kula i torget en dag, en liten folkskolegrabb och jag. Jag hade väl femti, han hade fem. Vi spelte. Och han förlorade dem… Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än, när jag ser dem spela kula igen… Och jag ville ge, jag vet inte vad, för att en gång få se den grabben glad. Men nu är han säkert en stor, grov karl, som släpar och sliter - jag vet inte var… Man kan inte lämna kulor igen och trösta pojkar, som stelnat till män.

Det blir bråk, det blir sång, det blir Du gamla, Du fria, det blir Magnus Uggla och kung i baren. Det blir dispyt mellan grannar som vill spela hög musik och andra som vill sova. Den enes tak är den andres golv, och det blir Shakespeare ”Att fatta, eller att inte fatta”. På den svarta och sparsamt klädda scenen kryper vita händer. Replikerna ”Människan är urbilden av allt”, ”Skapelsens krona” och ”Världens prydnad” dundrar ikapp. Att ”fatta grejen” framställs som att känna smärtan, låtas genomborras av svärdet. För kanske är inte svärdet ett svärd, kanske är det en stämgaffel som likt ett trollspö ska trolla bort dissonansen mellan själ och sinne. För ”kanske är vi bara sånger som behöver stämmas”.

Munspel, fest och trolsk musik föregår en samlad kör som med Ingmar Bergmans ord avslutningsvis sjunger mot publiken.

– Du fånge stig ut ur ditt fängelse… Till din häpnad ska du finna att ingen hindrar dig.