”Skjuta skallen av mig är uteslutet eftersom jag inte vet hur man får tag i vapen”. I drygt en timme vaggas publiken in en monolog utan hänsyn till känsliga öron. Urvattnade ord som ångest och depression återfår sina betydelser i Anne Heberlins röst som våldsamt och utan hänsyn tar tillbaka rätten att få vara. En röst som för skådespelerskan Maria Sundbom var en utmaning att tolka.

– Jag har helt gått upp i Anne Heberleins tankar. Det är ett otroligt tungt ämne. Jag har aldrig behövt vara så klok, förnuftig och klarsynt som inför den här föreställningen. Allt det där snacket om att plocka fram ”dåren” i dig är bullshit. Det finns många förvrängda idéer om vad psykisk sjukdom är: att folk bankar huvudet i väggarna, springer omkring med hjälm eller på ett ben.

För att istället få fram Anne Heberleins avskalade, kliniskt beskrivande ord, har även de klassiska teateraccessoarerna plockats bort. På en naken scen står Maria Sundbom i vanliga kläder och berättar hur ångest känns med en whiteboard som enda hjälpmedel. Fram träder en doktor i etik, författare, prästhustru och en trebarnsmor. Som också är bipolär. Boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva var ett avskedsbrev och meningen var att författarinnan inte skulle levt i dag.

– Det är läskigt som skådis att stå där, så autentisk och säga så tunga, vidriga saker rätt in i ögonen på folk. Vi har ställt oss frågan tusen gånger varför vi egentligen gör det här. Och svaret är att det är viktigt. Det är ett jätteviktigt uppdrag att avmystifiera psykisk sjukdom.

Alla idéer om kreativ depression, klädsam ångest och att vi alla egentligen är lite tokiga dissekerar Anne Heberlein. Medan filosofen Foucault talar om att galenskapen finns hos alla, att det egentligen inte finns någon gräns mellan avvikande och normala människor och att ordet ”onormal” endast är en samhällskonstruktion, menar Anne Heberlein att det visst finns olika sätt att vara onormal på. ”Det gäller att vara olik på rätt sätt. Olik på Tomas di Leva-sättet eller Bob Hansson-sättet. Inte på det stökiga pissluktande sättet. Inte på det hålögda likbleka sättet. Det fula, äckliga, skrämmande sättet. Som stör.”

– Jag försöker visa både hennes allmänmänsklighet, hennes sjukdom och hennes briljans. Det blir sammelsurium av hennes skärpa, kunskaper och sjukdom, säger Maria Sundbom.

Något fick Anne Heberlein att ändra sig och pjäsen är trots, eller tack vare, sin ärliga råhet ett fördömande av det absolut sämsta en människa kan göra: ta sitt liv.

– I trafiken dör i Sverige runt 300 personer om året medan 1500 människor tar sina liv. Det finns helt enkelt ingen beredskap för att hantera det livshotande tillstånd som bipolär sjukdom innebär och Anne Heberlein argumenterar för att alla som lider av sjukdomen ska ha rätt till beredskap.