Liksom tidigare civilisationer har fallit av en orsak, argumenterar Jonstad, är även vår egen dömd att falla. Hans tes har vuxit fram efter gedigna studier i historiska civilisationers uppgång och fall, klimat- och kollapsforskning, liksom vetenskapliga rapporter om samtidens kriser inom tre stora fält och civilisationens bärande pelare; energi, ekonomi och ekologi.

David Jonstad vill visa att den industriella civilisationen uppfyller alla kriterier för ett skört system och han har upptäckt komplexitet som en tung faktor bakom havererade samhällen. Ett mönster är att ju större komplexitet desto bräckligare system, understryker han. Med tanke på den globala civilisationens oöverskådliga komplexitet ser framtidens prognoser inte särskilt ljusa ut. Vad ska till exempel hända när systemets tillväxt inte längre kan upprätthållas? Sannolikt, menar Jonstad, blir sammanbrottet brutalare ju längre bubblan växer.

Ja att tillväxtsamhället kostar mer än det smakar är väl föga kontroversiellt längre, men Jonstad förklarar också varför. Han exemplifierar hur det i dag krävs mer energi för att producera vår mat än den energi vi får ut av den. Om man jämför med många andra kulturer, som till exempel Kalaharis jägar- och samlarfolk, får de ut tio gånger mer energi än det kostat dem att skaffa sin föda. Det är tänkvärt. Det berättar något väsentligt om vår kultur.

Med lysande pedagogik introduceras läsaren vidare i de stora sammanhangen. Jonstad illustrerar med liknelser och metaforer. Som att industrisamhällets DNA består av ändliga råvaror och att även livets DNA har en ände om de ekologiska kretsloppen förstörs. Han beskriver hur grundämnet fosfor håller på att utarmas ur jord och kretslopp på grund av det industriella jordbruket. Och att det är ett hot mot vår överlevnad motsäger nog ingen på vetenskaplig nivå; för växters fotosyntes och människans egen kropp förutsätter fosfor för att fungera.

Så vad kan vi göra, du och jag? Lika lite som konsumtionslivsstilen är hållbar kan sju miljarder människor överleva som jägare och samlare, menar Jonstad. Även om han fascineras av ursprungsfolkens livsstilar förordar han själv en omställning till ekologiska och småskaliga jordbruk, för matproduktionen är såklart en nyckel till överlevnad. Men vi måste även bygga beredskap, planera för anpassning, nätverka och samarbeta med andra som tror på omställning, liksom det är viktigt att förebygga reaktionära vindar som närs av rädsla i kristider. Andra punkter på omställningens agenda är att begränsa vår konsumtion, återanvända, investera i hållbar kunskap och gärna använda alternativa banker (som exempelvis JAK och Ekobanken) istället för de stora jättarna. Lokalt framför centralt och globalt är ledordet.

Men allt är inte helt okomplicerat. Systemet är så komplext att det mer eller mindre lever sitt eget liv konstaterar författaren, som också befarar att vår tids stora myter – teknikoptimismen och idén om evigt framsteg – bidrar till skygglappar och passiviserar människor. Många resonerar som om allt kommer att lösa sig per automatik och det är en farlig inställning, om det vill sig illa blir ogrundad framstegstro vårt fall. Enligt Jonstad krävs det realistiska perspektiv om vi adekvat ska kunna bemöta de utmaningar vi står inför.

Att David Jonstad har en djup förståelse för historiska skeenden och sammanhang råder inga tvivel, men det är som berättare han utmärker sig. Han lyckas ge en nyanserad analys av civilisationens ohållbara ekvation, på populär nivå. Informationsvärdet är högt och boken är lika bildande som underhållande, en god introduktion i den självrannsakande civilisationskritik som världen är i så stort behov av.

Om författaren tidigare varit känd som journalist, med intresse för klimat- och rättvisefrågor, blir han med denna ögonöppnare till verk även namnkunnig i en växande skara av civilisationskritiker, forskare och aktivister, som insett att vi står inför en oundviklig kollaps. Vi har ingen tid att förlora, ropar Jonstad. Omställningen börjar nu.