Johannes Söderqvists bok Kungen är död – leve de ofödda barnen tar avstamp i oljesamhällets dödsmarsch och dess alternativ: en jämlik och hållbar värld. Här avhandlas hierarkiernas ursprung och ideologier som desorienterat människan sedan civilisationernas begynnelse.

Ingen kungatron är en av naturen given position, påminner Söderqvist, och med den insikten kan vi återerövra vår värld.

Söderqvist uppmanar till kritiska omvärderingar av historien likväl som av den moderna tillvarons villkor och förtjänster. Vi är del av ett samhälle där människor tillbringar mer tid med maskiner än med varandra. Undergången förestår, dags att vakna.

Vi lever inte i den bästa av världar. Det moderna samhället har långt ifrån lyckats infria sitt löfte om en mer rättvis och jämlik värld. Tvärtom, argumenterar Söderqvist. Den industriella civilisationens klassklyftor och permanenta krig mot andra kulturer och naturen saknar historiskt motstycke. Vi lever i den värsta av världar.

Denna motberättelse till civilisationens egen, ofta narcissistiska, framgångssaga är väl föga kontroversiell i dag. Med havererade ekosystem, globala föroreningar, massiv artutrotning samt en avgrundslik fattigdom och misär i de mest välbeställda av människoland, anser många att vi befinner oss i en återvändsgränd, ett slags historiens slut.

Men om hopp ännu finns för mänskligheten: hur kan en framtid se ut?

Söderqvist tvivlar inte på människans förmåga att skapa det jordiska paradis hon önskar. Men förändring kräver självrannsakan och en uppriktig vilja att frigöra sig från förtryckande institutioner. Vi behöver även odla vår empati. Inte bara med oss själva utan också med andra arter. Det antropocentriska (människocentrerade) synsätt som präglat den västerländska civilisationen borde ersättas av andra sätt att se på och relatera till omvärlden.

Finns bara viljan så kan vi skapa en annorlunda värld, menar Söderqvist och målar upp alternativen. Han ser framför sig hur systemets skolor ersätts av frihetliga kunskapskooperativ, hur industriella monokulturer blir småskaliga lantbruk och hur människor samlas i bygemenskaper istället för att isoleras i anonyma storstäder.

Man kan beskriva Söderqvists eklektiska (i den mest positiva bemärkelsen) filosofi som en slags biocentrisk humanism. Argumenten är tvärvetenskapligt underbyggda och resonemangen jordade, det vill säga mer verklighetsorienterade än fegt avvaktande på teoretiska plan.

Söderqvist drar sig inte för att diskutera alternativ (det småskaliga och enkla) och förespråka hemmasnickrade (individuella som kollektiva) initiativ framför megaprogram och revolutioner.

I en postmodern era där ingen tillåts och få vågar beskriva verkligheten är alla sätt att ta i de stora frågorna riskabla. Men Söderqvist är en lika modig som engagerad berättare när han tar sig an sin uppgift, att avslöja civilisationens osynliga gisslan: människans frihet.

Det här är ett spretigt verk med många svepande resonemang som kan ge en ytlig känsla. Men kritiken mot det moderna samhället är konsekvent frihetlig och bland referenserna återfinns viktiga maktkritiker som Noam Chomsky, Peter Kropotkin och Vandana Shiva. Röster från mer renodlade civilisationskritiker, som till exempel den anarkistiske filosofen John Zerzan, lyser däremot med sin frånvaro. Jag undrar om det är omedvetet eller om författaren helt enkelt inte anser att en djupare civilisationskritik kan kasta ytterligare sken över den döde kungen och de ofödda barnen.

Söderqvist har utan tvekan lämnat ett gott bidrag till diskussionen om civilisationens vara och mänsklighetens frihet. Det är en undergångssaga, men med hopp om människan. Om hon väljer jämlikheten framför pyramiden.