Stockholms Fria

Nutidsångest i monsterkostym

I Turteaterns händer blir den klassiska historien om Frankenstein en symbol för nutidsmänniskans ständiga strävan efter mer, att alltid sikta högre och aldrig vara nöjd. ”Ska vi finnas till för tillväxt och konkurrens istället för att vara människor? Det är som en ny religion”, säger pjäsens regissör Carina Ehrenholm.

På Turteatern i Kärrtorp spelas sedan några veckor tillbaka Frankenstein, en pjäs av Helena Granström fritt efter Mary Shelleys roman. Monstret spottar blod och går runt i trasiga strumpbyxor, den kvinnliga vetenskapsmannen kastar böcker omkring sig i frustration och den upptäcktsresande är frenetiskt rationell. Karaktärerna har det gemensamt att de längtar efter att förstå och ordna världen. Blinkande lampor och höga ångestskrik förstärker deras frustration. Jag träffar ensemblen – Andrea Edwards, Karin Bengtsson, Helena Sandström och regissören Carina Ehrenholm – efter en av de första föreställningarna.

– Det här är en filosofisk pjäs, som egentligen inte innehåller några direkta situationer eller relationer mellan karaktärerna. Jag är fascinerad av Mary Shelley och tycker att temat med en konstruerad människa är intressant, säger Carina Ehrenholm.

Karin Bengtsson, som spelar monstret, säger att hon gillar stämningen i pjäsen och att den sätter sig i kroppen.

– Det är utanför boxen, som det alltid är på Turteatern. En plats där man aldrig har varit förut. Man vågar blaffa på med smink, karaktärer, ljus och ljud. Det gillar jag. Och temat får en att börja tänka, det dras till sin spets på ett bra sätt.

Det går att se många teman i pjäsen. Karin Bengtsson säger att ett av dem är att man alltid kämpar för att vara den man är, att man lever med måttstocken att vara perfekt. Carina Ehrenholm nämner att vi i västvärlden kan välja allt och har alla möjligheter, vilket ger oss den livsångest som är symptomatisk för vår tid.

– Jag såg en debatt med Jan Björklund, säger hon. Där sade han att vi måste inspireras av asiatiska uppfostringsmetoder och ha högre ambitioner med våra barn för att kunna konkurrera med Asien i tillväxt framöver. Ska vi finnas till för tillväxt och konkurrens istället för att vara människor? Det är som en ny religion.

Helena Sandström, som spelar upptäcktsresande i pjäsen, ser sin karaktär som en typisk nutidsmänniska som aldrig är nöjd med sin tillvaro och alltid måste vidare.

– Varför ska man ha mer och mer pengar, räcker det inte med att man har så att man klarar sig?

Carina Ehrenholm fyller i och menar att det hela tiden finns en industri som slår mynt av vår strävan efter mer. Hon ser pjäsen som en dystopi och menar att teaterns roll är att gestalta det man känner och att monstret ger kropp och känsla åt den frustration man kan känna.

– Frankenstein skapar monstret för att hon kan, säger Helena Sandström. Det är som att man producerar konstgjort kött bara för att det går. Teknologin skapar nya ångestmoment, men vi fortsätter att producera nya saker för att vi kan. När vi är uppkopplade hela tiden så blir vi stressade, och då öppnar i sin tur fler och fler spa som kan tjäna pengar på stressen.

Carina Ehrenholm säger att pjäsen ju också kan tolkas som att den handlar om segregation, om monstrets längtan efter gemenskap som när den inte uppfylls förbyts i hat och vrede.

– Om det är så besvärligt att vara människa, varför ska vi vara det? Jag hoppas att de som ser pjäsen känner samma sak, att vi måste börja fokusera på människovärdet mer än tillväxten.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu