Nu har han tagit ett steg tillbaka och blivit ”vanlig” ledamot av akademien. Orsaken är att han vill ägna sig åt att skriva, och man kan tänka sig prestationsångesten. De som delar ut Nobelpriset i litteratur är i stort sett ett gäng glamourösa kritiker och det är aldrig lätt för en kritiker att själv ge sig ut på banan och bli bedömd.

Engdahl är inte den förste vite man med makt som drömmer om att vara konstnär, och han är definitivt inte den förste kritikern. Men om du ägnar ett helt liv åt akademiskt arbete och palatsintriger säger det sig självt att de första stegen utanför palatset blir stapplande.

Den styrka som kan vinnas av formell lärdom eller som ägare av ett ämbete gör föga nytta när du sitter där med pennan i handen och ska sätta ord på det som egentligen är viktigt.

Man måste alltså slå fast att Horace Engdahl är modig. Men det är ett halvt mod. Som sagt sitter han fortfarande på den piedestal som platsen i akademien utgör, och deltar med full kraft i intrigerna kring Nobelpriset. Detta att uppbära ett ämbete som kräver skydd och osårbarhet samtidigt som man försöker nå den sårbarhet som är nödvändig för skrivande är givetvis ett problem.

Cigaretten efteråt, Engdahls nya bok, ekar av allt ovanstående. Engdahl vill prata, men han vet inte riktigt vad han vill prata om eller hur mycket han ska våga öppna sig. Resultatet blir en slags konversationsbok med betraktelser.

Betraktelser som väl duger för att markera intelligens på en middag under kristallkronorna utan att göra någon upprörd. Ett exempel: ”Problemet med elitism är att man alltid får med sig de näst bästa. De bästa identifierar sig med allmänheten och ser sig själva som vanliga”.

Detta är givetvis sant, men det går knappast på djupet med den elitism i vilken Engdahl själv lever och vilken han omger sig med. Det är ett konstaterande som inte utmanar. På andra ställen är han närmast pubertal: ”Det värsta en man kan göra en kvinna är att vara obetydlig”.

Verkligen?

De korta stycken och meningar som utgör Cigaretten efteråt är inte dåliga eller obegåvade eller illa genomtänkta alla gånger. Men de är yrvakna. Engdahl kommer ur duschen med rufsigt hår och för ett ögonblick ser han världen genom fönstret och den fascinerar honom på det sätt den fascinerar oss när vi är unga och sårbara.

Problemet är att han bara tillåter sig att kasta ner ett par korta meningar på ett papper innan han sätter på sig fracken och återvänder till akademien.