Historisk konflikt blossar upp på nytt
Det förnyade inbördeskriget mellan tuaregiska separatister och regeringsstyrkor i norra Mali har drivit tiotusentals människor på flykt. Vapen från det sönderfallande Libyen kan göra den senaste fasen i en gammal konflikt extra förödande.
Minst 130 000 människor har flytt striderna i norra Mali den senaste månaden, och flera hjälporganisationer varnar nu för en allvarlig humanitär kris. Enligt Röda korset har tiotusentals flyktingar koncentrerats i Tillabéry-regionen i Niger, där 700 000 människor redan hotas av matbrist efter svår torka.
Det var den 17 januari som väpnade rebeller från den tuaregiska separatiströrelsen MNLA attackerade armébaser i norra Mali. Sedan dess har flera städer fallit i rebellernas händer, samtidigt som regeringen inlett en motoffensiv med markstyrkor, helikoptrar och flygplan. Även i grannlandet Niger har armén förstärkt sin närvaro i de nordliga ökenregionerna, för att förhindra att upproret sprider sig.
MNLA gör anspråk på Azawad-regionen, ett område som täcker ungefär halva Malis yta. Där vill de skapa en självständig stat för de cirka 1,5 miljoner tuaregerna, som förutom Mali lever i bland annat Niger, Algeriet och Libyen. Malis regering vägrar dock förhandla om något som liknar verklig självständighet. Istället avfärdas rebellerna som knarksmugglare eller al Qaida-anhängare. Många anklagar också legosoldater som återvänt efter att ha slagits för Gaddafi-regimen för att ligga bakom våldet - och Libyens nya regering har inte kunnat dölja sin skadeglädje över att länder som tidigare stöttade Gaddafi nu drabbas av egna uppror.
– De afrikanska länderna destabiliseras av grupper som tidigare slogs mot oss och nu återvänt hem med sina vapen, säger Libyens utrikesminister Ashour Khayal till Financial Times.
Andra bedömare tvivlar på att upproret i Mali enbart är en spilleffekt av kriget i Libyen. Mali-kännaren Andy Morgan skriver i en artikel i Think Africa Press att relationen mellan Gaddafi och tuaregerna aldrig särskilt vänskaplig, utan byggde enbart på tillfälligt sammanfallande intressen. Under perioder av svår torka eller interna konflikter har tusentals tuareger flytt till Libyen, där en del rekryterades som legosoldater eller anslöt sig till den reguljära armén. När regimen började falla sönder deserterade många tuareg-officerer med sina förband och vapen och drog söderut, istället för att ta upp kampen med Nato-stödda libyska rebeller. Det starkaste stödet för Gaddafi i Mali fanns enligt Morgan inte heller bland tuaregerna, utan i ”hjärtat av huvudstaden Bamako, där tiotusentals tog till gatorna för att visa sitt stöd med den libyska diktatorn och sitt hat mot USA, Storbritannien, Frankrike och FN”.
Upproret som inleddes den 17 januari kan i själva verket ses som den senaste fasen i en konflikt som inleddes på 60-talet, när Mali blev självständigt från kolonialmakten Frankrike och det nomadiska Tuaregfolkets traditionella territorium delades upp mellan flera länder. Sedan dess har tuaregerna revolterat mot centralmakten fyra gånger, sista gången mellan år 2006 och 2009. Varje gång har staten svarat med såväl brutalt våld som löften om ökat självstyre, större erkännande av tuaregernas språk och kultur och mer investeringar i regionen – löften som sedan aldrig infriats.
Tuaregernas uppror har ofta kommit efter perioder av torka eller matbrist, som tvingat många på flykt samtidigt som centralmakten visat likgiltighet inför deras lidande. Konkurrensen om Sahel-regionens knappa resurser har också hårdnat i takt med ökenutbredningen, som enligt forskarna beror på såväl klimatförändringar som lokal mänsklig påverkan. Det senaste upproret skiljer sig dock från de tidigare enligt Andy Morgan, som menar att rebellerna tycks vara både bättre organiserade, bättre beväpnade och mer beslutsamma att hålla fast vid det territorium de erövrat. Att samla de befäl och vapen som krävs för att iscensätta en sådan offensiv måste enligt honom ha tagit flera år, men har troligen underlättats av Gaddafi-regimens kollaps. Enligt rapporter från norra Mali är rebellstyrkorna utrustade med fyrhjulsdrivna fordon, maskingevär och granatkastare som kan ha kommit från den libyska armén.
Morgan varnar nu för att upproret ska omvandlas till ett etniskt inbördeskrig. Under 90-talet gav regeringen vapen till andra etniska grupper i norra Mali för att ta upp kampen med Tuareg-rebellerna. I början av februari hölls våldsamma protester ut i huvudstaden Bamako och flera andra städer efter rykten om massakrer genomförda av rebellerna. På flera håll attackerades städer och bostäder tillhörande Tuareger och andra minoritetsgrupper, och tidskriften Jeune Afrique gick så långt som att tala om ”pogromer” mot Tuareger.
Trots de pågående militära operationerna har president Amadou Toumani Touré fått hård kritik för att inte agera tillräckligt kraftfullt mot rebellerna. I det klimatet får röster som vill se en fredlig lösning svårt att göra sig hörda. Den 19 februari utsattes den forne studentledaren och presidentkandidaten Oumar Mariko för ett misstänkt attentatsförsök i Bamako, enligt ett uttalande från det afrikanska vänsternätverket ALNEF. Det var bara dagar efter att hans parti SADI kraftfullt kritiserat regeringen och manat till dialog och en fredlig lösning på konflikten med tuaregerna.
Presidentval hotat
• Det uppblossande våldet i Mali har lett till oro för att presidentvalet den 29 april måste ställas in.
• Den sittande presidenten Amadou Toumani Touré har då fullgjort sin andra mandatperiod och måste enligt konstitutionen lämna makten.
• Sedan diktatorn Moussa Traore störtades 1991 har Mali beskrivits som en relativt stabil demokrati, trots periodiska interna konflikter och utbredd korruption.
• Landets medier rankas som de näst friaste i Afrika – efter Namibia – av organisationen Reportrar utan gränser.
Läs mer om Afrika: http://www.fria.nu/tema/afrika
