Hallå där Héla Fattoumi, som gjort ett dansverk om slöjan
Tillsammans med Éric Lamoureux har Héla Fattoumi koreograferat dansverket Manta, som visas på Dansstationen i Malmö den 28 februari klockan 19.30 och som handlar om slöjan.
Varför ville du göra ett verk om slöjan?
– Dels är jag arab. Jag föddes i Tunisien och min mor och min mormor bar inte slöja. Nu bor jag i Frankrike och jag ser att fler och fler kvinnor i Europa och arabiska länder, som inte måste bära slöja, väljer att göra det. För mig var det här ett sätt att utforska det och försöka att förstå det. Från början var det inte tänkt att bli ett konstnärligt verk. För mig är det inte ett problem att kvinnor har en slöja på huvudet, utan problemet är när man inte längre ser deras kropp. Nikab, heltäckande slöja, är något som gör mig argare. Som kvinna och dansare undrade jag – hur kan du existera när ingen ser din kropp?Jag bestämde mig för att köpa en riktig nikab. I början var det bara för att känna den på kroppen. Den hade samma färg som min hud och jag tänkte ”wow, det här kan bli så intressant”. Vi kan arbeta med volym och former utifrån materialet. Så dels var det politiskt, men dels är slöjan en mycket kraftfull bild och symbol. I början var det verkligen en utmaning. Man måste vara tydlig med sitt perspektiv. När jag bar nikaben kändes den väldigt elegant, som en aftonklänning. Men jag kände snabbt att jag inte kunde dansa som jag brukade. Jag kände mig inte alls fri så det var omöjligt att dansa som om jag vore det. Vilken sorts kvinna kan jag vara i den här nikaben? Nikaben gör att tiden går väldigt långsamt, så kände jag.
Vad hoppas du att publiken ska få med sig från verket?
– Jag vill bara dela frågor med publiken, och ge dem starka bilder. Vad ser vi, vad ser vi inte? En resa i bilder från framtiden och det förflutna. Det handlar om konsten och konstens historia. Det är en stor debatt. Det enda jag vill är att människor ska förstå att det är en mycket komplex fråga. Vi måste förstå mer och arbeta med ett annat perspektiv på frågan. Det är mitt mål, i den mån jag har något. Vissa kvinnor är väldigt stolta över att bära slöja och har mycket goda argument. Det är de kvinnorna som vi får höra, men de som inte har valt själva, hör vi inte. Medierna ger dem ingen röst. För min del tillägnar jag verket de kvinnor som inte väljer att bära slöja, utan tvingas till det. Jag tycker inte att det är ett provokativt verk. Vi måste vara mycket försiktiga med hur vi pratar om det här.
Är dans ett bra sätt att ta upp sådana här frågor?
– Sjävklart. Alla har en kropp. Vårt arbete handlar om att försöka att använda kroppen, tid och plats, att bygga situationer med dansarna och att säga något om det sammanhang som vi lever i. Jag studerar inte sociala problem, jag är konstnär. Jag måste hitta ett poetiskt sätt att prata om något som människor möter i vardagen. Dans är väldigt kraftfullt. Dans kan säga saker som det inte går att säga i ord. Du kan känna saker snarare än att tänka dem. Tankarna kommer efteråt.
