Jag vet inte hur många gånger man har diskuterat musikbranchens snedfördelning av kön, suckat över den skeva representationen. Resultatet verkar bli argumentationer som slukas upp av svarta hål där sura branschgubbar står med ölkagge och en Metallica-t-shirt och säger ”Vi bokar bara bra artister. Nej, vi tänker inte på handikappade och krymplingar eller något annat. Vi bokar det vi tycker om och det som passar. Detta intresserar oss inte ett dugg. Ärligt talat, jag undrar vem det är som bryr sig egentligen.” Citatet är hämtat från Emmabodafestivalens artistbokare Håkan Karlsson.

Håkan kan delvis ha rätt. Det finns färre kvinnor som lirar i band, som fortsätter harva på som musiker. Men då gäller det istället att ställa frågan: Varför? För att kvinnor har sämre förmåga till en musikalisk perfektion? För att kvinnor inte pallar att nörda in sig? Nej, så är det såklart inte.

I höstas startade jag min treåriga utbildning på Musikhögskolan i Stockholm. Den är cirka 300 år gammal, och bär med sig lika gamla värderingar. Väldigt flott.

Skolan speglar resten av musikbranschens homogena grupp – vit medelklass och på många institutioner också väldigt manlig. Det är problem som skolan är medveten om, men har svårt att hantera. Handfallna står professor och prefekter och frågar ”Hallå tjejer, varför vill ni inte spela jazz? Kom igen, ta plats”. Ett helt förkastligt sätt att arbeta. Det finns en anledning till varför kvinnor inte fortsätter som musiker, och i synnerhet inte i genrer som är totalt mansdominerande. Anledningar som ignorans, konstant objektifierande, att alltid vara ickenorm, att både den strukturella och informella makten tillhör männen, uteslutande och ett ständigt bedömande utifrån kön.

Marie Selander, legendarisk musiker som varit aktiv i musikbranschen i 40 år, kommer att släppa en bok om kvinnor och musik den 8 mars i år. Boken är den första av sitt slag sen 1984 och baseras på intervjuer med olika verksamma kvinnliga musiker, men lyfter också fram otaliga exempel på det nästan instutionaliserade osynliggörandet. När böcker i dag ges ut om proggrörelsen glöms kvinnorna bort. Lika när punken ska återberättas – bara män. På de olika musikutbildningarna i Sverige är den musikhistoriska kanonen manligt kodad. Maries idoga arbete, att lyfta fram kvinnorna som glömts bort och deras historier, är värt ett Polarpris.

Så till det viktigaste – det handlar om ansvar. I synnerhet när det är makt som sanktioneras av statliga medel som både Public service och Musikhögskolan gör.

Musik må vara en underprioriterad kulturform, men i de populärkulturella representationerna visas våra ideal och normer. Det är där sanningen syns. Jämställdhetens lilla lackmuspapper. För jag tror inte på politisk neutralitet. Alla val är resultat av en tanke, en politik. Och så även i musikvärlden och till synes populärkulturen. Att då enkelt nonchalera bort makten i dessa uttrycksformer som bokstavligt omringar oss dagligen är naivt.

Vi har som mål att arbeta för jämställdhet i Sverige. ”Världens mest jämställda land” heter det. Då kan det också vara läge att kolla vad våra gemensamma pengar går till i realiteten. Så länge nio av nio priser på Public services egna musikgala ges till män kan det bara ses som ett redigt misslyckande.