Med debuten Raja Sarajevo (1994) gjorde han ett outtalat ställningstagande gentemot den samtida ZTV-generationen och i Videocracy (2009) drog han banalitetens ondska till sin spets.

– Ironi är ett obehagligt fenomen, säger Erik Gandini och ringar till stor del in vad hans mångsidiga berättande bottnar i. I civilisationskritiska Surplus (2003) lånade han visserligen formspråk från musikvideo och reklam, men det var ett sätt att fylla tomheten med innehåll. 

– Det var just då man började klippa digitalt och det gjorde arbetet oerhört lekfullt. Men filmen var också en lek med musikvideoestetiken som inte var fylld med nånting. Alla gäspade när vi sa att vi gjorde en film om konsumtion. Vi ville kunna prata om konsumtion, men inte på det rationella sättet, utan göra det till en emotionell upplevelse, precis som reklamen. 

Så han var före sin tid, kan man tycka. Det verkar i alla fall Konstnärsnämnden ha tyckt för nu förärar den Erik Gandini med årets Mai Zetterling-stipendium på 200 000 kronor. I ett möte på Hagabion i Göteborg berättar Gandini om sina filmer och sin syn på dokumentärfilmen. Han är en radikal filmare, men vill inte kalla sig politisk. 

– Jag har svårt för begreppet politisk dokumentär, säger han. Det låter som att du är språkrör för en grupp och har i uppdrag att föra fram ett budskap. Det kan jag inte känna igen mig i. Att göra film är en privat process, det är först när filmen börjar betyda något för en större grupp som det blir politiskt. 

När han studerade film på Biskops-Arnö i mitten av 90-talet fick han lära sig att inte synas. Filmaren skulle vara en fluga på väggen och inte manipulera materialet.

– Jag är jätteglad att den diskussionen är borta. Det är mer etablerat att dokumentärfilm är ett subjektivt ställningstagande och det ska vara det också. Det har också skett en teknisk revolution. Då var det en total uppdelning mellan professionella och amatörer. Vi skämdes för att vi inte hade ”riktig utrustning”. Den uppdelningen finns inte längre.

Då hade Erik Gandini nyligen kommit från Italien till Sverige. I Italien finns över huvud taget inte dokumentärfilmen som begrepp, därför var det extra tacksamt med mottagandet av Videocracy, som handlar om hur ”berlusconismens” extrema individualism genomsyrar ett helt samhälle. Alla tvingas vara sin egen lyckas smed.

Trots att filmtrailern censurerades i Italien och en av intervjupersonerna försökte stämma honom blev filmen mycket populär. Videocracy visades i italiensk teve dagen efter att Berlusconi avgick. Två miljoner människor ska ha sett den. 

– Det var en fantastisk känsla och en stor överraskning att filmen blev så stor, säger han. 

Erik Gandini rör sig i samma terräng som journalister men vill bryta journalistikens monopol på vissa typer av berättande, som när han i Gitmo (2006) intervjuade fångar i Guantanamo. Med sin form av underhållande essäjournalistik hoppas han kanske kunna göra verkligheten ännu mer verklig.

Idén till första filmen Raja Sarajevo kom när tv-nyheterna översvämmades av obehagliga rapporter om etnisk rensning – men ingen brydde sig. Att själv åka dit och berätta blev ett sätt att förstå vad som hände, en stark kontrast till 90-talets upptagenhet vid ytan. 

– Jag kände inte igen mig i den här glädjen att frossa i ytliga saker. Folk satt och pratade om mobiltelefonsignaler i en halvtimme i teve för att det var det som var grejen. Jag var på ett sätt mer rädd för det än för det jag såg i Sarajevo under kriget, säger han.

I dokumentärfilm skapas det mesta av filmen i klippningen. Filmen skapas under resans gång på ett helt annat sätt än i spelfilm. I alla fall är det så Erik Gandini vill arbeta. 

– Man bestämmer på vägen och kan jobba mer intuitivt. Man ser vad man har och vart man är på väg. Det ger en total frihet, säger han.

Nästa projekt är under utveckling. Det blir ”en långfilm i sex korta kapitel”. 

– Det finns något dysfunktionellt med dokumentärer i det långa formatet, dramaturgin blir så viktig och jag tycker att materialet sällan har den kraften. Det här kommer låta extremt tråkigt, men filmen ställer frågan hur mycket man ska bry sig om sig själv respektive andra. Den är delvis inspirerad av Jan Troells Sagolandet som gav en bild av ett Sverige där människor blir totalt institutionaliserade. 25 år senare är det precis tvärtom. 

Återigen är han förmodligen före – eller mitt uppe i – sin tid.