Klasskampen kräver realistiska perspektiv
Vänstern måste ta itu med sin självbild och inse att tvåtredjedelssamhället riskerar att skapa en konstant majoritet för borgerliga alternativ. Det räcker inte att tjata om ett gynnsamt opinionsläge – vi måste lyckas visa att det alltid är läge för jämlikhet och rättvisa, skriver Jonas Aghed i en krönika.
Opinionsundersökning efter opinionsundersökning visar att den borgerliga regeringen fortsätter att ha majoriteten av Sveriges befolkning med sig, trots avslöjanden om missförhållanden inom sjuk- och äldrevården, en krackelerande infrastruktur, ett obefintligt klimatarbete, en ökande segregation i skolan, ökande strukturell rasism, en skenande utförsäljning av samhällsbärande institutioner till samvetslösa spekulanter, ökande klyftor och en mängd annat elände som en strid ström av ”reformer” fört med sig.
Mycket av detta elände låg i öppen dager redan före valet 2010. Så varifrån kommer den av många inom vänstern omhuldade idén att det råder något slags gynnsamt läge för en vänsterpolitisk offensiv?
Det är inte så att vi i vänstern, den riktiga vänstern, ser ett orsakssamband som alla andra människor ska ha missat. Det är inte bara högmodigt utan också dåraktigt att tro att vår uppgift är att ”väcka” en slumrande opinion med fakta och väl valda argument. Även i borgerliga medier flödar exemplen på högerns vanstyre och fiaskon.
Folk i allmänhet fattar mycket väl att högerns politik gör samhället kallare och hårdare, att det är en politik som gynnar de starka, friska och rika och missgynnar de svaga, sjuka och fattiga. Vi behöver inte tjata ”vad var det vi sa”, alla vet att det har blivit så som vänstern spådde att det skulle bli.
För det handlar inte om rätt och fel. Anledningen till att den borgerliga regeringen fortsätter att ha majoritetens gunst är att majoriteten svenskar är borgare, det vill säga människor som ser sig som tillhörande mängden starka, friska och rika och räknar med att fortsätta göra det och ser de svaga, sjuka och fattiga som de där andra, de som det är synd om och visst borde man hjälpa dem, men först måste man se om sitt eget hus, för världen är hård.
Dessa våra borgare ser sig om i världen och finner att med den laguppställning och det spel Sverige har haft så länge den så kallade finanskrisen har pågått, har vi behållit vår plats i toppen av tabellen över länder och deras sammanlagda välfärd, samtidigt som i princip alla andra länder i västvärlden har rasat. Varför då kräva en annan politik? Visst är det tråkigt att fattiga får lida, men se då till att inte bli fattig!
Det är så här tvåtredjedelssamhället fungerar, åtminstone när högern har makten. Fredrik Reinfeldt ligger inte vaken om nätterna av oro över hur vänstern ska utnyttja borgerliga klavertramp för att locka till sig nya anhängare. Högervridningen av det svenska samhället rullade igång redan under Kjell-Olof Feldts tid som finansminister och Reinfeldt och Borg och deras bundsförvanter vet att processen nu i princip är självgående. Den marknadsdiktatur som blommar ut i Sverige är densamma som Reagan och Thatcher införde i USA och England på 80-talet och vad talar för att inte svenskar skulle foga sig under den, så som amerikaner och engelsmän gjorde?
Vi måste konfrontera även de värsta av våra farhågor. Sverige ligger fortfarande högt i jämlikhet och välfärd, relativt sett, men är sakta men säkert på väg ner till den nivå de flesta andra västerländer håller. Vi får en djup och permanent klyfta mellan å ena sidan en stor, välmående men skuldsatt borgarklass och den lilla perverst förmögna maktelit som göder sig på den, och å andra sidan en hopplöst trälande underklass.
På sikt kan det mycket väl vara den nivån som alla världens länder stannar vid, de länder som mer eller mindre raderats ut av klimatkatastrofer frånräknade.
Det är ett ruggigt perspektiv. Sanningen kan vara smärtsam, deprimerande, förlamande. Men klasskamp fordrar realism. Ingenting är värre än om alla vi som vill ha ett jämlikare och bättre samhälle lever i inbillningen att det arbete vi har framför oss är lättare än vad det faktiskt är, och sedan skuldbelägger oss själva när det folkliga stöd vi tycker att vi förtjänar inte vill infinna sig.
Visst kan vi i vänstern prata om ett läge för vänsterpolitik, men det är det ”läge” som har rått ända sedan människor först började bilda samhällen: det allomfattande behovet av jämlikhet, rättvisa och lycka. Arbetet för att uppfylla det behovet måste fortgå oavsett hur opinionens vindar blåser, oavsett om högern dominerar eller inte.
