Tänk om det vi ser hända nu, runt om i västvärlden, i alla gamla kolonialstater inklusive Sverige – hur inkomstklyftor och fattigdom ökar, lånebubblor spricker och allt vad offentlig verksamhet heter rustas ner – är en följd av att vi är på väg att förlora det övertag vi haft gentemot de länder vi en gång koloniserade?

Våra eliter – de mäktiga, de rika, de välinformerade – och deras betjänter hos myndigheter, förvaltningar och i media, kannibaliserar alltmer öppet på de inhemska befolkningarna. Raserar samhällsgemenskapen, fördelar skattepengarna till sig själva, mjölkar medelklassen så långt det går och spelar ut den mot de fattiga.

Bilden klarnar alltmer: USA är på dekis och Europa har stagnerat. Samtidigt som den i flera sekler nertryckta södra delen av världen håller på att resa sig. Latinamerika har kastat av sig Monroedoktrinens ok, de folkrikaste nationerna Kina och Indien är på väg att inta sina logiska platser som de största ekonomierna på arenan och i arabvärlden har folken just börjat göra upp med västvärldens nickedockor och kollaboratörer.

Äntligen ser vi kanske början till det som västvärldens eliter och välfödda medelklass har fruktat allra mest, deras absoluta mardröm: en utjämning av maktspelet nationerna emellan!

Mycket återstår att kämpa med. Matpriserna stiger, millenniemålen vad gäller fattigdomen och svälten i världen verkar flytta sig bort, inte närmare. Framstegen i Kina och Indien sker för vissa delar av befolkningarna på bekostnad av andra. Länderna i Afrikas mitt är fortfarande på eländets botten. Kapitalismen regerar världens ekonomi och det finns ingen anledning att tro att dess anhängare godvilligt går med på några ändringar i systemet. USA och Europa tillsammans äger den militära makten och försitter inga chanser att använda den.

Och så är det klimatet, klimatet, klimatet, för att travestera Astrid Lindgren (”döden, döden, döden”).

Men likväl: den nivellering av makt och ekonomi nationerna emellan som nu ser ut att vara inledd är det steg som måste vara lämpligast att fullborda, innan man går vidare med fördelningen inom nationerna, deras invånare emellan. Det är först när nationerna ligger jäms som det finns förutsättningar för en global kamp för jämlikhet, solidaritet och samarbete – en ny globalisering.

Med krav på rättvisa och hot om revolution inom de västerländska nationerna åstadkom den socialistiska rörelsen under 1900-talet bara att den breda massan fick del av det kolonialistiska rovet: ”tillväxten”. En relativ materiell trygghet med vilken den lät sig nöja och som gjorde alla, även de som kallade sig socialister, till medlöpare i det koloniala förtrycket. Det dåliga samvetet gentemot länderna och människorna vi har utnyttjat har vi dövat genom att skicka tillbaka någon procent av det vi stulit, förr under beteckningen u-hjälp, numera som ”bistånd”.

Nu ser vi förmodligen början till slutet på vår västerländska hegemoni. Alla västerlänningar som är vänstersinnade – jämlikhetsivrare, internationalister, antikolonialister – bör välkomna detta. Under vår egen levnad, i våra länder, lär vi mest få uppleva ökande samhälleliga orättvisor, i takt med eliternas och medelklassens ökande panik. Men det är den del av jobbet som det åligger oss att ta itu med, och den här gången inte på fattigare länders bekostnad.

Framtiden är ljusare än på länge!