Jag litar inte på vem som helst, säger Heng Sreang, som är ordförande i den nystartade kambodjanska avdelningen av Pen-klubben. Man vet aldrig vem som arbetar för regeringen och som mot betalning och andra fördelar kan föra information vidare.

Den kambodjanska avdelningen av Pen-klubben fungerar därför tills vidare som ett mycket litet nätverk, med ungefär tjugo aktiva medlemmar. De har medvetet avstått från att registrera sig som en NGO hos inrikesministeriet, för att kringgå den nya NGO-lag som ska ge regeringen inblick i och kontroll av NGO:ers verksamhet. En registrering skulle omintetgöra Pens målsättning.

Medlemmarna är, säger Heng Sreang, modiga människor som vill arbeta enträget och långsamt, i det tysta och fördolda, för att på sikt åstadkomma en förändring av det kambodjanska samhället och en större öppenhet vad gäller regimkritik och yttrandefrihet.

Det här Pen-centret har formellt funnits och verkat sedan september 2010, då Internationella Pen antog den kambodjanska sammanslutningen som en medlemsorganisation vid sin kongress i Tokyo.

Heng Sreang och journalisten Hang Chakra, även han medlem i Kambodjanska Pen, deltog i kongressen och knöt då kontakter med bland andra Svenska Pen, som hjälpt och stöttat det kambodjanska Pen-centret med det praktiska och formella arbetet inför bildandet.

– Jag vill få kambodjanska medborgare att tänka i nya banor, säger Heng Sreang. Om vi ska kunna föra fram någon samhällskritik som ska få effekt, krävs det av oss oppositionella att vi förmår analysera, genomskåda och argumentera.

Men finns det formellt någon lag i Kambodja som säger att man inte öppet får kritisera regimen?

– Nej, formellt finns det inte det, svarar Heng Sreang. Men makthavarna kan, om de utsätts för kritik, eller om någon i media ifrågasätter deras beslut och handlingar, åtala vederbörande för att ha utsatt personer, exempelvis premiärministern eller någon annan minister, för ärekränkning.

– Det var vad journalisten Hang Chakra blev åtalad och dömd för. Han satt i fängelse, i Prey Sar i utkanten av Phnom Penh, i sex månader på grund av det här. Prey Sar-fängelset är inte någon plats där man överlever särskilt länge om man inte har anhöriga som kommer med hjälp i form av mat och mediciner. Det är ingen överdrift att säga att där råder katastrof.

Hang Chakra hade skrivit artiklar i kambodjansk press om den omfattande korruption som makthavare på alla nivåer inom stat och företag är involverade i.

– Självklart vill makthavarna inte att någon ska sprida ljus över den korrupta verksamhet de bedriver, fortsätter Heng Sreang. Det skulle kunna väcka och stärka en opinion som på sikt skulle kunna beröva dem deras makt. Tjänstemän på alla nivåer inom byråkrati och företagsamhet har gjort stora privata vinster på grund av utförsäljning och skövling av naturtillgångar som i grunden varit nationell egendom.

– Vinsterna har inte redovisats offentligt. Undersökningar har gjorts av internationella observatörer, bland annat av Global witness, som visar att de redovisade talen inte stämmer med de belopp som köparna bevisligen har betalat. De har redovisat alldeles för låga belopp och stoppat undan mellanskillnaden i sina egna fickor. Det här är naturligtvis en nationell skandal. Det drabbar de kambodjanska medborgarna, och allra hårdast slår det mot de enormt många som lever under fattigdomsgränsen.

I Kambodja är cirka 80 procent av befolkningen bosatt på landsbygden och sysselsatt inom jordbruket. Utbildningsnivån är mycket låg, och skolgången ofta sporadisk för barn bosatta på landet, eftersom de behövs i arbetet. Många av dem avbryter sin skolgång i förtid. Särskilt flickor är hårt drabbade av bristande skolgång, på grund av att familjerna i enlighet med traditionerna vill att döttrarna ska arbeta i hushållet, och föräldrarna förväntar sig inte heller några högre framtida inkomster från sina döttrar.

– På utbildningens område finns mycket att göra, säger Heng Sreang. Och det är där jag vill verka. Jag ser mitt arbete inom Pen-klubben som ett upplysningsarbete. Jag vill få medlemmar och studenter att tänka till, att använda sig av sin intellektuella kapacitet och att utveckla sin förmåga till kritiskt och progressivt tänkande.

Heng Sreang är yrkesverksam som universitetslektor, både på Phnom Penhs statliga universitet och privatuniversitetet Pannasastra. Han undervisar i filosofi och har studerat i Filippinerna, Nederländerna och Danmark. Han har även tillbringat en tid i Göteborg, där han föreläste bland annat om buddhistisk filosofi.

– Mitt intryck är att vi här i Kambodja är cirka tvåhundra år efter i utvecklingen jämfört med andra länder, om man ser till sociala konventioner och beteendemönster människor emellan. Vi indoktrineras till att respektera maktens herrar på ett sätt som gör att vi kränker oss själva och vårt egenvärde.

Hur bemöter du det här i praktiken, i ditt arbete med studenterna och aktivisterna inom Pen?

– Jag ställer frågor till dem hela tiden, för att få dem att se på en viss problematik från ett annat håll. Jag frågar hela tiden efter ”varför” och ”varför inte tvärtom”. Jag ber dem söka svaret hos sig själva, i den egna erfarenheten. Att ta reda på, att ifrågasätta, gräva fram sanningarna. Det sker än så länge här, i vår lilla lokal, i det fördolda, inom våra kretsar. Vi måste skydda oss, så att vår verksamhet kan fortgå.

Vad skulle kunna hända om ni stack ut hakan och protesterade högljutt mot förtrycket av regimkritiska i Kambodja?

– Det är ju vad man ofta har lust till. Jag och många med mig är förfärligt trötta på den rådande situationen. Men jag vet att jag måste hålla tand för tunga ute i det offentliga. Men vad skulle kunna hända? Vi skulle kunna bli utsatta för infiltration. Vi skulle också kunna bli anklagade för att hota rikets säkerhet. Och så har vi den här lagen om ärekränkning som rättssystemet så ofta tillämpar. Formellt sett finns inte någon lag som inskränker själva yttrandefriheten. Därför kan det uppfattas som en ärekränkning av staten om vi går ut och påstår att vi inte har någon yttrandefrihet. Detta trots att vi har belägg för att hot och kränkningar av regimkritiker har ägt rum.

Hur ser dessa hot och kränkningar ut rent konkret?

– Den värsta formen av kränkning är ju de politiska mord som ägt rum. Det går inte att konkret bevisa att någon från regeringshåll ligger bakom. Jag talar bland annat om de många trafikolyckorna med dödlig utgång. Det har skett för många sådana smitningsolyckor där obekväma journalister och skribenter omkommit för att det ska vara en slump.

– Det har också skett direkta dödsskjutningar, till exempel av fackföreningsmannen Chea Vichea i januari 2004, och det är uppenbart att det är fel personer som mot mutor straffats för dådet.

Heng Sreang reser sig, går fram till dörren som leder ut till trapphuset, stänger till den ordentligt och blockerar den slutligen med en stol.

– Man vet aldrig vem som lyssnar där ute. Regeringen har spioner överallt. Och jag vill inte behöva lämna landet, som många författare och skribenter har fått göra. Jag vill fortsätta verka här.

Hur tror du att framtiden kommer att se ut i Kambodja? Det kommer ju att vara val i juli 2013, och många oppositionella sätter sitt hopp till det. Vad tror du?

– Jag är rädd att det kommer att vara mycket blodspillan inför det valet. Människor kommer att ha fått nog. Det jäser mycket missnöje runt om i landet, inte minst hos de unga. Men jag ser ljust på framtiden. Vi har en mycket ung befolkning. 60 procent av oss kambodjaner är yngre än 18 år.

– Jag hoppas att den stora majoriteten unga kommer att bli en frisk och progressiv kraft som ska tränga undan allt gammalt förlegat förtryck.