Det bästa, alltså postat det där brevet med en tanke om att låta minnet försvinna med postbilen upp till Kiruna. Gått till Hemköp och betalt in autogirot, med god min, alltid god min. 1500 kronor och 31 kronor i serviceavgift. Alltid god min. Tack och hej. Gå vidare.

Men det stör mig. Det stör mig och jag tänker på det. Dagen för lite mer än två veckor sedan. Dagen som kom att lämna ett stort svart hål i min redan sargade studentekonomi. Jag, som många andra studerande på gymnasiet, lever på existensminimum och har det rätt svårt att gå ihop ekonomiskt. Om man dessutom flyttat hemifrån, har en hyra att betala och allt som kommer därtill blir det extra svårt. Näst intill omöjligt. Men man gör ju vad som krävs för att få det att gå runt. Det har trots allt funkat bra. Speciellt nu på senare tid. Det har rullat på. Men, enligt någon magisk lag som står högre än alla andra, så ska det sättas käppar i hjulen.

Korsningen Drottninggatan/Östra förstadsgatan. Det är fredagkväll, kallt och jag har bråttom på väg till ett städjobb på ett kontor i Frihamnen. 200 kronor är summan jag kommer att tjäna. Två hundra. Vid rödljusen fortsätter jag att cykla, för det är tomt. Så jag kör. Jag kör för jag har bråttom. En tuta, jag tvekar. Cyklar långsammare, blick över axeln, blåljusen bländar. Polisen. Okej. Okej. En ruta vevas ner. Stanna i lagens namn. Helv... Så jag stannar.

De tar sig mödan att sakta ner, parkera. Ut ur bilen kliver två storvuxna poliser, de ser inte glada ut. Den ene ställer sig en bit bort medan den andre förklarar brottet jag precis begått. Först tycker jag det hela är skrattretande och frågar om de inte har bättre saker för sig en fredagkväll i Malmö city. Polis 1 gör det klart att nej, verkligen inte. Vad som följer sedan är en publik utskällning med meningsval som ”flicka lilla” och ”ska det vara så satans svårt att stanna när det är rött ljus”. 1500 kronor kräver de mig på. Ett tusen femhundra. Det är sanslöst och jag ber om få en varning, jag brukar inte köra mot rött ljus och det kommer inte upprepas. Jag förklarar min situation. Men nej. Nej.

Och så här i efterhand: Visst, jag begick ett lagbrott. Och visst, jag ska sota för det. 500 kronor – det hade svidit. Men 1500 kronor, det är hutlöst och absurt för mycket. Om jag hade vetat om att det det rörde sig om den summan hade jag stannat 20 meter innan rödljuset. Men visst, trafikregler är viktiga, hemska saker händer i trafiken och inte vill jag utsätta en bilist för skulden av att ha kört på mig. Jag förstår. Men är det rimligt att en gymnasiestuderande som har en inkomst på 1050 kronor i månaden ska betala lika mycket i böter (för samma brott) som Peter 42, bankman, med en inkomst på låt säga 30000 i månaden? Trafikböter, som vad jag har förstått har en avsikt att avskräcka, borde ju vara likvärdiga. Och dessutom tycker jag att polisens bemötande var felaktigt och godtyckligt. Men okej. 1500 kronor och 31 kronor

i serviceavgift. Alltid god min. Tack och hej. Gå vidare.