Vad är Whildeanska hösten?

– Whildeanska hösten är en mötesplats på Facebook. För kultur, med högt i tak. Det är brett, i det närmaste gränslöst. Alla är välkomna in. Man pratar böcker, tipsar, debatterar, delar med sig; författare och skribenter berättar om sina projekt. Vad som helst, teater, musik, konst. Och livsfilosofi. Tankar. Känslor. Pausbilder. Hösten är litteraturens årstid. Kulturens. När mörkret äter upp dagen och stormarna kommer in från havet och det våta regnet faller snett och envist.

Varför startade du den här Facebookgruppen?

– Det kändes som en möjlig idé. Ett infall. Ett forum, fritt från nomenklaturer och konformism. En öppen kanal, om än elektronisk, fram och hem till medmänniskor.

Hur har responsen varit?

– Över förväntan. Jag hade i och för sig inga förväntningar alls och sådana är ganska lätta att överträffa, men jo. Väldigt roligt och positivt.

Varför tror du att sidan har blivit så populär?

– Jag tror att vi är många som längtar till hösten efter några sommarmånader, också när sommaren regnat bort. Det finns ett lugn i den här årstiden. Man plockar kanske fram en bok, tänder ett ljus, häller upp ett glas vin. Man skular inne på teatern. Man drar fram staffliet och målar sig en utväg eller en ingång. Den höstlika ”idyllen” är intagande. Och det var väl ungefär så som jag introducerade Whildeanska hösten.

Vilka är medlemmarna i gruppen?

– Vänner, vänner till vänner, författarkollegor, läsare, journalister, regissörer, skådisar, konstnärer, kanske en och annan antagonist, vem vet (skrattar). Dörren står vidöppen. Det är bara att kliva in och bli medlem.

Vad har varit mest oväntat med Whildeanska hösten?

– Bredden. Den smittande lusten att skriva, att dela med sig. Aktiviteten. Det publiceras texter, tankar och tips varje dag, ibland uppemot tio, tjugo inlägg under en dag.

Hur ser framtiden ut för sidan?

– Om framtiden vet jag inget, men om framtiden ser ut som i dag så är den ljus och lovande!

Kommer du att ta bort sidan när det blir vinter?

– Det tror jag inte. Så länge folk vill ha kvar den så kör vi. Jag kanske döper om den till Whildeanska vintern. Det här är en ventil. En anslagstavla. Ett slags kärleksförklaring till kultur i allmänhet och till litteratur i synnerhet och inte minst till öppenhet, lek och medmänsklighet. Det här är ett infall som håller hela vägen.