Omkring 12 000 personer deltog i en färgglad och högljudd demonstration under den internationella aktionsdagen mot klimatmötet i Durban på lördagen. Demonstrationen var betydligt mindre än den väldiga skara på 100000 personer som samlades i Köpenhamn under COP15 för två år sedan, men så möter den afrikanska kontinenten större svårigheter än den europeiska. Till exempel förhindrades en grupp kvinnor från att lämna landsbygden för att ta sig till Durban då de måste hålla sina skördar under uppsikt, eftersom uteblivet regn hotar deras matproduktion. Nästan som en cynisk demonstration av att det är just dessa kvinnor som får störst svårigheter då klimatförändringarna påverkar deras familjers matsäkerhet.

Men de som befann sig i tåget tog desto större plats. Det sydafrikanska gruvarbetarfacket NUM var väl synliga i sina gröna t-shirts och tappade inte entusiasmen en enda gång under den drygt tre timmar långa samlingen. Här fanns också Rural women’s assembly, bestående av 700 kvinnor från hela södra Afrikas landsbygd, det internationella bondenätverket Via Campesina, kanadensare som skämdes över Kanadas deklaration att de inte vill skriva under en förlängning av Kyotoavtalet, hundratals supportrar av den sydafrikanska kampanjen för en miljon klimatjobb samt en handfull kvinnor ur Occupyrörelsen, vars målade bara bröst fick oproportionerligt stor uppmärksamhet av fotografer på plats.

 

Dagen innan samlades hundratals kvinnor ur the Rural women’s assembly i parken utanför konferenscentret där det officiella COP17 håller hus. Parken är omdöpt till The people’s corner, Folkets hörn, och tjänar som en av flera samlingsplatser. ”Vi är här för att påminna COP17 om att vi har våra egna lösningar på klimatkrisen!” deklarerade kvinnorna.

Florina Karelse från Västra Kapprovinsen arbetar med farmarbetare som hotas av att vräkas från farmerna.

– Jag är i Durban på grund av klimatförändringarna, säger hon.

– Många farmarbetare odlar sin egen mat och nu säger de att mat och grönsaker inte växer, och om de använder för mycket vatten så klagar farmägaren, säger hon.

Hennes kollega Shirley Davids fyller i.

– Vår röst är viktigare än allt annat – det är vi som producerar mat och som sätter mat på borden, säger hon.

 

Berättelserna från deras vardag stämmer väl överens med vad de stora organisationerna hävdar. Samantha Hargreaves från biståndsorganisationen Action aid säger att det är tydligt att matproduktionen har sjunkit. På några ställen, som Lesotho, har matproduktionen sjunkit med 50 procent.

Eftersom en stor majoritet av matproducenterna i Afrika är kvinnor – 80 procent av all mat produceras av kvinnor – drabbas de extra hårt när regnet uteblir eller blir oregelbundet. Med mindre skördar blir det också mindre att sälja och inkomsterna för landsbygdens hushåll sjunker, vilket i sin tur påverkar saker som barnens utbildning – många familjer har inte längre pengar att betala för barnens resor till och från skolan.

I ett memorandum till UNFCCC och Afrikas regeringar förklarar kvinnorna att de har en central roll i att hitta lösningar på klimatkrisen och att det är nödvändigt att häva diskrimineringen och den sneda tillgången till mark som kvinnor lider under för att kunna släppa loss deras potential. De menar också att världens industriländer, som står för de stora utsläppen, ska få känna av sanktioner särskilt från Afrikas regeringar om de vägrar att minska utsläppen. Och slutligen måste den gröna klimatfonden öronmärka pengar som ska gå till att stödja kvinnliga jordbrukare.

 

Men få inom det civila samhället och de sociala rörelserna har en optimistisk syn på förhandlingarna i COP17. Kyotoavtalet – som i kräver alldeles för låga minskningar av utsläpp för att ens komma i närheten av de nivåer som är nödvändiga för att undkomma de värsta effekterna av klimatförändringarna – kommer antagligen inte att förlängas då länder som Japan, Ryssland, Kanada och Kina hittills inte velat skriva under en andra runda.

– De kom hit till Durban för att begrava Kyoto. Det är verkligen orättvist – Afrika lider mest av klimatförändringarna, och nu begraver de avtalet här. Det är en dubbel ironi, säger Kamoji Wachiira, specialist på hur man hanterar naturliga resurser vid teknologiska universitetet i Tshwane och Centre for civil society i Durban.

Han är imponerad av hur livlig den internationella aktionsdagen var, men tror inte att det hjälper för att påverka de styrande.

– USA:s nuvarande position är att ge efter för högern, och särskilt det republikanska partiet, och att låta företagen komma undan med att inte byta ut sin teknologi för att kunna reducera utsläppen. De är rädda för att det kommer minska deras profiter och tillväxten, särskilt under en tid av recession, säger han.

 

Om aktivisterna i Durban är för få för att påverka de styrande, finns ytterligare komplikationer. Den kanadensiska organisationen Polaris institute har visat på den kraftfulla lobbying och till och med infiltrering i FN-systemet som stora företag ägnar sig åt. Inom FN befinner sig 200 av världens största företag som propagerar för att få fortsätta med samma mängder utsläpp och konsumtionsnivåer.

En del företag har även lyckats få plats i länders förhandlingsdelegationer – till exempel har Shell suttit med i Brasiliens delegation till COP14 och Nigerias delegation till COP16. I år har den sydafrikanska regeringen hårt kritiserats för att ha inkluderat de företag som står för landets största utsläpp, det statliga elbolaget Eskom och det privata oljebolaget Sasol.

De marknadsmekanismer som inkluderades i Kyotoavtalet gjorde det till stor del tack vare företagslobbying. The International emissions trading association, som består av stora banker och andra företag som gör vinst på handel med utsläppsrätter, skickade 1 485 lobbyister till COP13 i Bali för att förmå delegater och FN-representanter att inkludera utsläppshandel i Kyotoprotokollet. Handeln blev en del av avtalet, till stor oro för gräsrotsorganisationer som arbetar mot klimatförändringarna.

Polaris institute drar slutsatsen att de största företagen ”framgångsrikt har infiltrerat och influerat de människor och institutioner som tar beslut om klimatpolitiken”.

 

På en bänk utanför en av de många salar på University of KwaZulu-Natal, som vigts åt diskussioner och workshops för aktivister, sitter Ian Rivera från organisationen Jubilee south i Filippinerna. Jubilee south bildades för att mobilisera mot de väldiga skulder som före detta koloniserade länder tvingats in i och mot effekterna av de omstruktureringsprogram som Världsbanken och utvecklade länder lagt på de gamla kolonierna.

– Skuldfrågan är nära sammanknuten med klimatskulden, säger han.

– Åratal av kolonisering har lett till en enorm miljöförstöring. Regeringarna i Nord tar upp för mycket plats. De har redan uppfyllt sina kvoter av koldioxidutsläpp, men kräver jämlikt ansvar från utvecklingsländer.

Ian Rivera hoppas att ett nytt avtal kommer att nås i Durban, men gissar att det i så fall kommer att sakna referens till historiska ojämlikheter mellan olika länder, och ett nytt avtal kommer antagligen att göra nedskärningar i utsläpp till något frivilligt, snarare än bindande. Han har heller inte mycket hopp för den gröna fonden eller klimatfinansieringen som det kallas.

– Världsbanken, Nords regeringar och vanliga banker kommer att påverka hur fondens pengar kommer att användas, säger Ian Rivera.

EU började sent i helgen driva frågan om ett nytt avtal, ett som är bindande men med olika krav på utsläppsminskningarnas storlek och tidtabell för neddragningarna för olika länder. Sydafrika stöder EU:s position och ska ha övertalat flera utvecklingsländer att stödja förslaget. Oron över att COP17 kommer att sluta helt utan ett bindande avtal har dock minskat efter att Kina sagt sig vara beredd att gå med på ett bindande avtal. Samtidigt är många afrikanska och latinamerikanska länder fortfarande emot ett nytt, snabbt framförhandlat avtal som kommer att vara ännu svagare än Kyotoavtalet.

 

Det största aktivistevenemanget för COP17 – den internationella aktionsdagen – är över. Men de som rest till Durban fortsätter att samlas. Hundratals åhörare fyllde ett av universitetets största salar under en hel dag för att inspireras av kampanjen för att skapa en miljon klimatjobb – extra relevant i ett Sydafrika med en arbetslöshet på nära 40 procent och där fackföreningarna är oroliga över förlust av arbetstillfällen – och kvinnorna från Rural women’s assembly firade med fest och dans. Än så länge är COP17 inte över, och det är fortfarande några dagar kvar tills en värld utan ett bindande klimatavtal blir verklighet – eller tills något faktiskt kanske händer.