– När man upplever strukturer som förtrycker en ser man inte bara sitt eget förtryck utan även det som gäller homosexuella, funktionshindrade och rasism. Som kvinna ser jag helt enkelt saker som manliga politiker inte ser, sa Mona Sahlin.

Hennes egen avgång från partiledarposten har betytt ett bakslag för kvinnor i politiken, anser hon.

– Resonemanget går lite i stil med ”Ja, nu har vi ju provat med en kvinna och det gick ju inte så bra…”, så nu är vi väl dömda till en framtid av mustaschprydda ledare, säger Sahlin själv. Hon säger sig också känna en ilska över förlusten av den rödgröna koalitionen, som Wetterstrand instämmer var ett revolutionerande sätt att omforma socialdemokratin.

– Tidigare var sossarnas attityd att man på något sätt hade rätt till majoritetsmakten och att ”de andra” i det rödgröna blocket var där för att hjälpa till att hålla kvar makten under de perioder där sossarna inte själva kunde bilda majoritetsregering, tills de fick tillräckligt mycket röster för att regera själva igen, förklarade Wetterstrand.

– Sahlin var faktiskt öppen för en riktig koalitionsregering och den hade varit en mycket bättre utgångspunkt för att utmana Reinfeldt.

Sahlin, Schyman och Wetterstrand har delat estrad en gång tidigare, under en motsvarande debatt på Rival i Stockholm den 20 augusti. Den kallades ”giganternas afton” och det är någon sorts känsla av ett historiskt möte man får där på Moriskan. Efter att både Sahlin och Wetterstrand lämnat sina partiledarpositioner har de haft tid att fundera över politiken på ett annat sätt.

– Efter 90 års rösträtt har vi fortfarande inte lyckats med att välja en kvinna till statsminister. Det är ju ironiskt att det icke-valbara kungahuset hinner få en kvinnlig företrädare innan vi gör det, konstaterade Wetterstrand.

Debatten runt maktstrukturerna inom de egna partierna var öppen, tidvis på gränsen till utlämnande och det var en ärlighet och personlighet som präglade diskussionen. Här fanns ingen anledning att knipa partipolitiska poäng längre och resultatet blev ett befriande samtal.

– Socialdemokratins makt personifieras av landsfadern, arbetets söner, gruvarbetare och stålarbetare. Sällan hör man talas om arbetarna inom hemtjänsten, sa Sahlin.

Samtalet gled också över på LO-organisationen och hur mansdominerade fackföreningarna är.

– Jag och Peter (Eriksson, reds. anm.) skulle upp till LO-styrelsen vid något tillfälle. Som kvinna slås man av hur sjukt mansdominerad den organisationen är, minns Wetterstrand.

Särskilt Schyman har förvånats av sina partikollegors brist på jämställdhet och vägran att diskutera frågan.

– Som vänsterpartist var det självklart för mig att vi var ett feministiskt parti. Jag började driva frågan som partiledare, men om jag hade gjort det tidigare hade jag nog inte blivit partiledare. När jag ville att Vänsterpartiet skulle bli ett feministiskt parti blev det tvärstopp. Jag blev helt paff när de sa att partiet inte var moget och att det skulle bli en splittring av partiet om vi skulle börja driva frågan. Konsekvensen blev att jag lämnade partiet och startade ett nytt, förklarade hon och bemöttes inte oväntat av en applåd från åhörarna.

Det irriterar fortfarande Schyman att hennes gamla parti efter att ha nekat henne att konvertera Vänsterpartiet till ett feministiskt parti, numera gärna kallar sig feministiskt.

– Jag är så jävla trött på att folk säger att de är feminister och sedan går de och gör något helt annat. Det krävs ett allvar här. Det är inte bara att sätta på sig en etikett. Till och med Anders Borg säger att han är feminist numera. Då går det bakåt. Det räcker väl för fan inte med hästsvans för att man ska kunna kalla sig feminist!

Mannen är fortfarande normaltillståndet. Så fort man går utanför den normen blir granskningen dubbelt så hård, konstaterar trion.

– Man utgår från att män är kompetenta. De måste göra fel ganska många gånger innan man börjar ifrågasätta dem. Kvinnor, däremot, måste bevisa att de är kompetenta innan man slutar ifrågasätta dem, sa Sahlin.

Kvinnor synas på ett helt annat sätt, anser Schyman.

– Ta det här med skandalerna i de borgerliga partierna runt tv-licenserna, till exempel. Kvinnorna fick gå, men männen sitter kvar, konstaterar hon.

Ämnet om kvotering i bolagsstyrelser ställs nästan förutsägbart tidigt av Sydsvenskans politiska chefredaktör Heidi Avellan, som ledde frågeställningen under kvällen.

– Under en period fanns det fler män som heter Göran i svenska bolagsstyrelser än det fanns kvinnor. Om näringlivet inte själva klarar av att se till att få in fler kvinnor i sina styrelser måste svaret bli att lagstifta, sa Sahlin.

– Visst är det så att 98 procent av alla män inte heller sitter i bolagsstyrelser, men det är ett problem att hälften av befolkningen automatiskt diskrimineras för att de är kvinnor. Jag är skeptisk till kvotering, men i Norge har det blivit bättre av kvotering. Det handlar inte om rationella överväganden, utan om någonting annat när man vägrar rekrytera kvinnor.

Schyman instämde och konstaterade:

– Snart är Sverige långt efter andra länder när det gäller de här frågorna.