I min recension till GESTs uppsättning Cock för ett år sedan skrev jag att gruppen på sätt och vis gör det svårt för sig genom att gång på gång leverera lysande teater. Jag avslutade med att skriva att förväntningarna ökade ytterligare efter den föreställningen och att jag hoppades att GEST antog utmaningen. Jag kan bara säga Grattis GEST! Ni har lyckats. I våras med This Wide Night och nu med ännu ett hejdundrande bra framfört teaterstycke.

Sin vana trogen satsar gruppen på nyskriven brittisk dramatik. Skotska dramatikern DC Jacksons My Romantic History hade urpremiär förra året, och redan nu får vi chansen att se den i Sverige.
På ytan verkar det vara bara ännu en version av det lastgamla temat "män är från Mars och kvinnor från Venus", men DC Jackson får till en knorr på det som gör att det nästan känns fräscht, och dessutom handlar det egentligen inte om att män och kvinnor är olika på grund av sina kön, utan mer om hur två personer tolkar samma händelser olika.

Tom (Dean Ashton) börjar på en ny arbetsplats. Vid första after-worken blir han full och hamnar i säng med Amy (Kristina Brändén Whitaker), en, likaledes full, kvinnlig arbetskamrat. Dejta eller inte dejta? Samtidigt finns det mer i berättelsen som gör att den får en annan dimension. DC Jackson vågar nämligen röra vid ungdomsförälskelsens påverkan på vuxnas kärleksliv, en dimension som gör det mer intressant. Både Tom och Amy går fortfarande med rosafärgade glasögon och funderar på sina ungdomskärlekar, men frågan är om det verkligen var så fantastiskt?    
Först berättar Tom sin version, både av det nuvarande kanske-förhållandet och det i ungdomen han inte kan släppa och sedan berättar Amy på samma sätt. Båda rollfigurerna har ett mycket seriöst sätt att se på sig själva, trots att de ibland verkar tro det motsatta, och det är också där mycket av humorn ligger. Vad som visas är egentligen hur patetisk människan är. Tom och Amy saknar distans till sig själva, samtidigt får publiken en chans att skratta åt både deras och sin egen fånighet.

Men ämnet hade kunnat problematiseras mer. DC Jackson väljer att lösa det hela ganska enkelt och kamouflera det i humor med en liten touch av känslighet. Samtidigt är han en driven replikförfattare, en del one-liners är helt obetalbara men smått äventyrliga på så sätt att de kräver sina skådespelare.
Med en mindre träffsäker ensemble hade det här egentligen kunnat bli precis hur som helst, men tack vare skickliga aktörer och en likaledes skicklig regissör blir detta istället succé. Det här är kort och gott löjligt bra. Gary Whitaker visar sin fingertoppskänsla som regissör. Igen. GEST får hit lysande brittiska aktörer som verkligen levererar. Igen. Den där tajmingen som Dean Ashton, Emily Aston och Kristina Brändén Whitaker har sinsemellan är obegripligt säker och det är en ren njutning att se hur de hanterar rollerna. Mer välspelad än såhär kan knappast teater bli. Eller ja, det får vi väl se i GESTs nästa uppsättning.