Kommentar: Egyptens vägskäl

Polisens brutala attack på knappt 200 demonstranter som slagit läger på Tahrirtorget på lördagsmorgonen blev gnistan som tände ett nytt uppror i Egypten, nio månader efter Hosni Mubaraks fall. Styrkan i protesterna tycks ha överraskat militärrådet, som förmodligen räknat med att demonstranterna på torget saknade folkligt stöd. Nu jämförs utvecklingen med revolutionens första dagar den 25–28 januari, då varje attack från polisen möttes av ett ännu starkare svar från folket.

Dagens situation är dock både mer komplicerad och betydligt farligare än under revolten mot Mubarak. Då stod militären mer eller mindre passiv när kontrarevolutionära miliser gick till angrepp på demonstranterna på Tahrir. Den här gången står militären sida vid sida med inrikesministeriets säkerhetsstyrkor i dess försök att slå ned demonstrationerna. Då fanns ett tydligt krav som oppositionen lätt kunde enas kring: Mubaraks avgång. I dag är den djupa splittringen mellan Egyptens politiska läger det största hindret för en lösning på krisen.

De senaste dagarna har allt fler röster höjts för att en civil samlingsregering ska ta över makten från militären. Men det förutsätter inte bara att Mubaraks generaler är beredda att lämna ifrån sig makten, utan också en bred enighet om övergången till demokrati: Ska parlamentsvalet hållas på utsatt tid eller skjutas upp? Vilka befogenheter ska det nya parlamentet ha? Hur ska den nya konstitutionen skrivas? När ska presidentvalet hållas?

Sedan Mubaraks fall har militärrådet skickligt spelat på motsättningar mellan det islamistiska lägret – som hoppas att ett tidigt parlamentsval ska ge dem stort inflytande – och liberala partier som i praktiken har varit beredda att acceptera en längre period av militärstyre för att förhindra att islamisterna ska komma till makten. Medan de borgerliga politiska partierna utkämpat ett ställningskrig om inflytande efter revolutionen har ungdomsrörelser och vänsteraktivister mer eller mindre ensamma slagits för mer långtgående reformer – inte minst av det avskydda inrikesministeriet – och ett snabbt slut på militärstyret.

Nu har revolutionärerna fått sällskap av tiotusentals vanliga egyptier, och med landet på randen till ett nytt uppror står den politiska eliten inför ett val: enas om en alternativ färdplan som innebär ett tydligt brott med den gamla regimen och tar hänsyn till folkets krav – eller se situationen eskalera bortom kontroll.

Om de misslyckas kan inte bara det kommande parlamentsvalet, utan hela den egyptiska revolutionen, vara hotad.