– ”Varför är ensamma medelålders kvinnor så mycket sorgligare än ensamma medelålders män?” Så lyder en av mina favoritrepliker och det är också ett av motiven till att jag tycker att det är viktigt att spela pjäsen, säger Ann-Sofie Kylin, en av skådespelarna.

Ann-Sofie Kylin och My Holmsten är båda frilansande skådespelare och började skissa på projektet ungefär ett år före premiären. De ville göra en egen produktion som handlade om medelålders kvinnor och My Holmsten fick idén om att grunda pjäsen på författarinnan Kerstin Thorvalls texter. De gjorde sedan ett kollage av sina favoritstycken och när allt var klart upptäckte de att 90 procent av texterna de valt kom från poesisamlingen Jag är en grön bänk i Paris. Teatern godkändes av en av Kerstin Thorvalls söner som ansvarar för hennes texter och i höstas började de spela pjäsen på Reginateatern i Uppsala och fortsatte sedan på Göteborgs lunchteater och Stockholms soppteater. Nu har Riksteatern köpt föreställningen och efter nyår börjar de en riksturné. De tycker att mottagandet har varit väldigt bra.

– De som ser den blir jätteglada. Efter att vi spelat på lunchteatern i Göteborg träffade vi två kvinnor på stan som sa att de var alldeles upprymda och nu skulle ut och finna livet, säger Ann-Sofie Kylin.

Till en början satt My Holmsten och Ann-Sofie Kylin och skrev på kaféer och spelade i källarlokaler när de hade tid mellan andra jobb. Enligt Ann-Sofie Kylin är inte texten logisk vid första anblicken eftersom den är hopsatt av flera olika delar, men trots allt slit tycker hon att det hela tiden har varit ett rent nöje att arbeta med pjäsen.

– Jag känner mig stärkt på något vis, såväl som skådis, kvinna och människa. Kerstin Thorvalls meningar har så många bottnar och ju mer vi jobbar med dem desto mer ger de. Det vi har plockat upp är allmängiltigt för många kvinnor.

My Holmstens främsta motivation till att spela pjäsen är att hon tycker det är mer än dags att ställa medelålders kvinnor på scenen, se deras problem och hur de löser dem. Medan de finns gott om skildringar av medelålders män och hur de upplever mitt-i-livet-krisen, skildras ofta medelålders kvinnor på vita duken eller scen som gamla häxor eller förkrossade mödrar. Därför känner de att deras val av Kerstin Thorvalls texter inte kunnat bli bättre. Att författarinnan hade ett rent och okomplicerat ”varför” i sig. Att hon ställde sig på männens spelplan och med en naiv och hälsosam inställning helt enkelt undrade ”varför kan ni och inte jag?”

– Jag tror att föreställningen har gått bra för att det är rätt författare, rätt i tiden och rätt för oss, säger Anne-Sofie Kylin.

“Duktig flicka, duktig hund, sitt vackert, räck ut tungan, vacker tass, gör som mamma säger, gör som fröken säger, gör som livet säger. Tänk inte, var bara duktig!” lyder en av replikerna i pjäsen där vi får se två sidor av samma kvinna som slåss och resonerar med sig själv. Att som människa behöva välja mellan ”horan och madonnan” är som uppbyggt för konflikt. Ibland pratar My Holmsten och Ann-Sofie Kylin med varandra, ibland inte, ibland rör de sig likadant och ibland inte. De visar en kvinna som slits mellan sin fostran och sin lust: att städa eller inte göra det, att bejaka sin sexualitet eller inte göra det? Problem som finns redan hos unga kvinnor men som kommer upp i medvetandet först hos de mogna kvinnorna. Den komplicerade relationen till lust är den andra stora motiveringen till att Ann-Sofie Kylin tycker att pjäsen är viktig att spela.

– Varför får äldre herrar gärna vara på bettet sexuellt men inte kvinnor?

I pjäsen går kvinnan igenom en utveckling och mot slutet, det enda tillfället som en grön bänk finns med, finner hon en slags acceptans. ”I parken var ljuset sorgset och glest och ganska lagom för sådana som inte är så starka. Vi vet alla hur allt för soliga landskap kan skära sig när dom blandas med tårar.” Till slut ebbar livets tumult ut, kvinnan lämnar den eviga kampen bakom sig och finner en slags harmoni. ”Jag sitter ensam på en grön bänk och tänker att just här kan man sitta ensam, utan att vara ensam.”