Det finns stora ekonomiska intressen i den industri som växer fram kring ägg- och spermadonationer, liksom marknadens senaste kolonialprojekt; surrogatmödraskap, där fattiga kvinnor i syd föder barn åt rika i nord.

I Sverige är lagstiftningen kring nya metoder återhållsam, men globalt råder kapitalets gränslöshet. Den med pengar är fri att handla efter begär och barn är inget undantag, blott tekniken sätter gränsen. De som förnekas på hemmaplan handlar i andra länder, menar de som lobbar för att barnhandeln ska liberaliseras.

Barnhandel är ett känsligt ämne som få vågar politisera. Men någon som ändå gör det på djupare plan är Kajsa Ekis Ekman i ”Varat och varan – prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan” (Leopard förlag, 2011).

Surrogatmödraskap är handel med kvinnors kroppar och varufiering av barn, menar Ekman som även kritiserar att metoden beskrivs positivt normbrytande. För på vilket sätt går metoden mot normen när dess syfte är att ge par (vilket köparna oftast är, oberoende sexualitet) biologiskt besläktad avkomma?

Att kvinnokroppen reduceras till ett verktyg är förvisso normbrytande, precis som att graviditet blir en tjänst och barn en vara. Men vilka värderingar och vilken människosyn representerar det? Möjligtvis postmodern biologism.

Även om surrogatmödrakap inte (ännu) tillåts i Sverige så erkänner staten köparna som föräldrar när barnet tagits över landsgränsen, men vad händer sen? Hur blir det med barnets rättigheter?

Ett gemensamt problem för surrogatfödda - liksom donerade och adopterade - är att de inte omfattas av den i Sverige annars starka rätten till sitt ursprung. I alla andra fall är myndigheterna skyldiga att säkra barns rätt till biologiska föräldrar. Den rätten är till och med så stark att folk kan polishämtas för att säkerställa DNA.

Man kan tycka olika om ursprungets betydelse men grundläggande olikhet inför lagen är problematiskt. Barn som köps och görs på alternativa sätt har inte samma rätt som andra. Dessa barn kommer, liksom tidigare underklassens och senare tredje världens adopterade, växa upp utan att själva få välja om ursprung är viktigt eller inte, för dem.

Förr fick man lära att adoption var solidaritet och biologiskt ursprung irrelevant. Idag vittnar många om erfarenheter som inte stämmer överens med sjuttiotalets adoptionsromantik. Att förnekas sitt ursprung kan orsaka själsliga sår; adopterade överrepresenteras av psykisk ohälsa.

När allt kommer omkring: vem kan avgöra om de som donerar eller föder ett barn är viktiga, ur barnets perspektiv?