1992 genomförde FN sin första klimatkonferens i Rio de Janeiro. Syftet var att inleda arbetet med att sammanställa ett bindande internationellt protokoll för att reglera utsläpp av växthusgaser. Tre år senare, 1995 i Berlin, träffades för första gången de länder som 1992 anslutit sig till arbetet. Detta var det första COP-mötet (Conference of the parties). Ytterligare två år senare, 1997, under det tredje COP-mötet i Kyoto, Japan, antogs det första juridiskt bindande internationella klimatavtalet ”Kyotoprotokollet”.

Kyotoprotokollets främsta regleringskrav var att de rikaste, industrialiserade länderna skulle sänka sina utsläpp med minst 5,2 procent jämfört med utsläppsnivån 1990. Denna utsläppsminskning skulle ske under perioden 2008–2012. Efter denna period skulle en ny åtagandeperiod ha förhandlats fram. De redan industrialiserade länderna skulle även bistå utvecklingsländer med finansiering och teknik för att dessa på sikt skulle kunna inkluderas i ett internationellt klimatavtal. Detta kom senare att leda till konflikter. De industrialiserade länderna menade att utvecklingsländerna måste börja begränsa sina utsläpp, medan utvecklingsländerna efterlyste det finanisiella och tekniska stöd de blivit lovade.

Det var under vidareutvecklingen av Kyotoprotokollet som de diplomatiska problemen tilltog. Under de följande fyra åren, 1998–2001, hade konferensen problem med att ena länderna om gemensamma åtaganden under Kyotoprotokollet. Diskussionernas största motgång kom år 2000 under COP 6 i Haag, Nederländerna, då mötet avbröts på grund av det infekterade diskussionsklimatet. Innan mötet hade hunnit återupptas hade George W Bush blivit president i USA och meddelat att landet inte längre tänkte följa Kyotoprotokollet eller delta i de fortsatta avtalsförhandlingarna.

Kyotoprotokollets legitimitet bygger på att minst 55 länder deltar och av dessa ska en grupp också åta sig att genomföra de utsläppsminskningar som fastställs i Kyotoprotokollet. Dessa utsläppsminskande länder ska sammantaget representera minst 55 procent av 1990 års utsläpp. Då USA var den enskilt största utsläppsnationen 1990 ledde avhoppet till stora problem med att få protokollet legitimt. 2004 beslöt så Rysslands parlament att slutligen godkänna protokollet vilket innebar att det för första gången blev giltigt. Men utan USA vid förhandlingsborden var arbetet trots detta närmast bakbundet.

År 2009 hölls det femtonde klimattoppmötet i Köpenhamn, COP 15. Det var under detta möte som konferensen skulle förhandla fram det klimatavtal som skulle efterträda Kyotoprotokollet. Men ganska snart stod det klart att mötet inte skulle kunna leverera något nytt avtal.

Parallellt med mötet bildades en exklusiv inofficiell grupp som initierades av Danmarks statsminister Lars Lökke Rasmussen i samråd med Tysklands förbundskansler Angela Merkel och USA:s president Barack Obama. Ett 30-tal nyckelländer bjöds in till gruppen som kallade sig ”ordförandens vänner” för att förhandla fram det som kom att kallas ”Köpenhamnsackordet”. När detta senare presenterades för den betydligt bredare beslutsfattande konferensen bestående av närmare 200 nationer, riktades skarp kritik mot den exkluderande beslutsprocessen. Venezuelas president, Hugo Chaves, hävdade att denna exkluderande beslutsordning avspeglar hur den globala kapitalismen arbetar.

Han menade att det i båda fallen var en liten, rik minoritet som bakom stängda dörrar försökte fatta beslut som påverkade en betydligt fattigare och större majoritets framtid och livsförutsättningar. I sin kritik lyfte han också fram det faktum att det var denna rika maktcentraliserade minoritet som var skyldig till den största delen av klimatproblemen.

Tiden efter Köpenhamn präglades av skepsis och misstroende mot FN:s beslutsprocess. Inför COP 16 i Cancun, Mexiko år 2010, lades därför mycket arbete ned på att förtydliga förhandlingsprocessen och göra allt material tillgängligt för samtliga deltagare i god tid. Under mötet lyckades därför förhandlarna enas om att det framtida klimatavtalet ska utgå från det så kallade ”tvågradersmålet”.

Tvågradersmålet innebär att temperaturen inte får höjas mer än två grader jämfört med temperaturnivån före industrialiseringen. Men enligt FN:s forskningsenhet för klimatförändringar kan vi redan vid två graders temperaturökning komma att se stora konsekvenser på samhällen och ekosystem. Detta har många ö-nationer påpekat under flera klimatkonferenser, eftersom dessa nationer riskerar att läggas under vatten. Deras krav har varit max 1,5 graders höjning av världstemperaturen.

Inför COP17 i Sydafrika förväntas diskussionerna fortsätta för att konferensen inom de närmsta åren ska kunna nå ett nytt klimatavtal med tvågradersmålet inskrivet. Men de stora utsläppsminskningar som enligt kritiker och forskare krävs för att hejda klimatförändringarna är fortfarande långt borta.