Nyligen gick företrädare från flera svenska naturföreningar samman och uppmanade miljöminister Lena Ek (c) att konkretisera räddningsplanen för livet på jorden. På ett FN-möte i japanska Nagoya 2010 åtog sig deltagarna bland annat att till 2020 bedriva ett hållbart skogsbruk, restaurera femton procent av redan förstörda ekosystem och skydda närmare en femtedel av landområdena från exploatering. Naturföreningsföreträdarna menar att det målet bara kan nås om avverkningen av gammelskog och skog med höga naturvärden omedelbart upphör.

I Sverige utgör den så kallade gammelskogen, där träden hunnit växa i minst 150 år, knappt fyra procent. Tre fjärdedelar av de svenska skogarna har någon gång kalavverkats och även betydande delar av den resterande fjärdedelen har gått hårt åt för pappersmassa- och sågindustrin.

Klas Ancker är pensionär och aktiv i Skogsgruppen, en sammanslutning av föreningar och organisationer som värnar om naturen på Lidingö. Han är även engagerad i Jordens vänner och sitter i styrelsen i FSC, Forest Stewardship Council. FSC är en förening där skogsindustrin tillsammans med social- och miljörelaterade organisationer samråder om hur skogsbruket bör ske och kvalitetsmärker skog och skogsprodukter.

Han visar runt i en del av de tolv hektar i Yttringeskogen på Lidingö som kommunen och Skogsstyrelsen har delat in i tre områden: ett där delar av skogspartiet huggs utan markberedning, ett där huggning sker med markberedning och ett där ingen åtgärd görs.

Den rådande modellen inom svenskt skogsbruk är att ett skogsparti kalhuggs. Grenar och toppar, så kallat Grot, transporteras till värmeverk, där det blir biobränsle. Den absoluta merparten av den svenska skogsmarken planteras med tall eller gran som kommer från en plantskola. Inför planteringen sker markberedning, då mineraljorden fläckvis blottläggs eller så görs det cirka en decimeter djupa spår i det övre markskiktet.

2 000–3 000 plantor sätts per hektar (100 gånger 100 meter). När träden vuxit i 10–15 år är det dags att röja eller glesa ut bestånden. Efter ytterligare 10 eller 20 år är det dags för den första gallringen och längre fram oftast en andra gallring.

Målet är att träden ska vara av så lika höjd som möjligt så att kallhuggningen går effektivt när träden är 70–80 år gamla. Då har tre fjärdedelar av de satta plantorna hunnit röjas eller gallras bort.

Klas Ancker hävdar att skogsägaren skulle tjäna på att låta skogen växa med så få ingrepp som möjligt. Han vill se en skog av varierande ålder och storlek och att bara träd huggs vars tillväxttakt har avtagit.

– Skogsbolagen kan få mer virke av högre kvalitet från en flerskiktad skog och slipper ta onödiga kostnader för markberedning, giftbehandling, plantering, rökning och gallring som görs bara för att få fram en skog med lika stora träd, säger Klas Ancker.

För honom handlar förtätningen, förmörkningen och monokulturens utbredning av svensk skog inte bara om hans känslomässiga upplevelse. Visserligen blir det svårare att finna svamp, lingon och blåbär, men allvaret i att ekosystem försvinner är större än så.

– Det blir svårt för solljuset att tränga ner till marken i en halvvuxen plantage och därför är det många arter som inte kan leva där. Risken är också stor att barkborrar sprider sig och skadar träden om de står tätt. Deras naturliga fiende trivs bäst i vegetation med varierande trädslag. Både snytbaggens och barkborrens utbredning är en följd av kalhyggesmodellen.

I Yttringeskogen binds koldioxiden väl, eftersom trädens bladmassa är så stor. Klorofyllet i barren absorberar koldioxid och släpper ut syre under fotosyntesen. Koldioxiden lagras som biomassa i trädet och i det översta jordlagret under stammen. Men när markberedning utförs frigörs koldioxiden och andra växthusgaser.

– Det tar cirka 30 år innan en kalhuggen skog kan ta upp motsvarande mängd koldioxid som innan den höggs.

En reflektion som kan göras i sammanhanget är huruvida det moderna skogsbruket påverkar regeringens mål att minska utsläppen av växthusgaser med minst 20 procent till 2020, jämfört med 1990 års nivåer.

Klas Ancker vandrar vidare i den gamla tätortsskogen. Själv har han upplevt vad han kallar “många olyckliga avverkningar på ön”. För honom och de andra föreningsaktivisterna handlar skogens värde i slutändan om möjligheten till återhämtning. Det är en kapplöpning med tiden att försöka övertyga skogsägarna om att bevara den återstående gammelskogen.

– Deras argument lyder: ”vill ni inte ha föryngring?” De är rädda för att den självständigt växande skogen är lika med dålig ekonomi. Jag är övertygad om motsatsen, säger Klas Ancker.