Dagens Nyheter har i en artikelserie granskat missförhållandena på Caremas äldreboenden Koppargården i Råcksta och Tallbohov i Järfälla. Problemen bottnar i en jakt på vinstmaximering. De fyra största – Carema, Attendo, Aleris och Förenade Care – ägs av riskkapitalister med placering i skatteparadis. Drivkraften är att skapa så hög avkastning som möjligt. Bara i dag får Carema upp till 2 miljoner kronor om dagen från Stockholms stad. Företaget gjorde en vinst på 624 miljoner kronor 2009, enligt DN.

Personal kostar, så systematisk underbemanning blir lösningen. Den slutsatsen drog bland annat Malmö Social- och vårdsyndikat av SAC efter en utredning 2008 och det understryks också i DN:s reportage samt i Dokument inifrån (6/11).

Carema är inte ensam om strategin. Från 2007 drev Attendo boendet Vintertullen på Södermalm och lovade att göra det 12 miljoner billigare och med nära 27 färre heltidstjänster än tidigare. Märkliga dödsfall, fallolyckor och brister i dokumentation och utbildning blev resultatet. Den olyckliga följetongen tog slut först i våras då stadsdelsförvaltningen sa upp avtalet, två år innan det skulle löpa ut.

Det var inte första gången. Redan 2003 berättade Kommunalarbetaren att Svenljunga kommun hävde ett avtal med Attendo i förtid. Då hade bemanningen dragits ner med 16 tjänster.

Hur blev det så här? På 90-talet inleddes en förändring av svensk äldreomsorg, kommunerna började överlåta driftsansvaret till privata företag och det kunde gälla allt från mathantering till särskilt boende. Vid millennieskiftet var blandningen av driftsformer inom äldreomsorgen väl etablerad. Åren 1999 och 2003 undersökte Socialstyrelsen saken och kunde konstatera att entreprenadverksamheten hade ökat kraftigt – med 30 procent, från 4,8 till 6,3 procent räknat i andel av kommunernas totala kostnader för vård och omsorg. Storstäderna gick i bräschen för förändringen.

Sjukvården har genomgått en liknande omvälvning. I Timbro-essän The health care revolution in Stockholm (2002) beskriver Johan Hjertqvist lyriskt skiftet från ”ett gammaldags, politiskt administrerat monopol” till ett ”konsumentrelaterat, incitament-drivet” system. En rad olika reformer genomfördes, men den enskilt viktigaste var privatiseringen av S:t Görans sjukhus, menar Hjertqvist. Och tillägger att Socialdemokraterna inte gjorde något för att stoppa processen utan lät förändringarna bestå när man satt vid makten. Sedan dess har alliansen infört lagen om valfrihetssystem och en borgerlig majoritet i landstinget har infört Vårdval Stockholm i hela länet (utom Norrtälje).

Stående argument för att samhället ska lägga välfärdstjänster på entreprenad är att det sparar pengar och att konkurrens mellan privata och offentliga aktörer skapar valfrihet och effektivitet. Höstens omdebatterade SNS-rapport visade visserligen att det inte finns några vetenskapliga belägg för att effektiviteten har ökat.

Men så har det aldrig heller varit huvudsaken. Det är inte ekonomiska utan främst ideologiska motiv som drivit utvecklingen. Nu gäller nästa steg. ”Dags för en radikal reform av den svenska äldrevården”, skrev Kunskapsskolans grundare Peje Emilsson på DN Debatt förra året (24/1–10). Äldrepeng, äldresparande och kundval, lyder hans mörkblå valfrihetsevangelium.

Men vidden av valfriheten är alltid kopplad till plånbokens storlek. Det bekräftas i en färsk (och synnerligen dåligt tajmad) Timbro-rapport, Kalmarsund – Sveriges Florida av Per Dahl. Här tecknas en pinsamt avslöjande framtidsvision av en äldreomsorg som låter ”de gamla själva bli utvecklingens vinnare”. Medan fiktiva ”95-åringen Ghada Tikriti” bor på äldreboendet Tvåflodslandet, som med hjälp av frivilliginsatser fixar det lilla extra, köper ”Patricia Ullén” tillsammans med sina gamla vänner en stadsvilla: ”Villa Hertha, med tegelfasader i tjugotalsbarock och koppartak med lätt kinesiskt stuk.” Allt möjliggjort av en äldreomsorgspeng.

Det saknas ett klassperspektiv i äldreomsorgsdebatten.

Striden om hur framtidens vård och omsorg ska drivas och finansieras är inte över, men nuläget måste definitivt betecknas som en seger för nyliberalt färgade ideologer (av alla partifärger). De flesta brukare (eller kunder, som Aleris kallas sina boende) säger sig ju vara nöjda oavsett driftsform, och så länge upphandlingarna ser bra ut på papperet kommer den mörkblå revolutionen att fortsätta – och med den omfördelningen av resurser från kommun och landsting till ett fåtal privata bolag.

”De är ostoppbara”, säger en amerikansk forskare i Dokument inifrån om vårdjättarnas framfart. Kanske har hon rätt i sin pessimism. I vad som börjar likna ett oligopol driver i dag Carema, Attendo, Aleris och Förenade Care 70 procent av de privata äldreboendena i Sverige. Vilken roll dessa fyller i Per Dahls scenario kan man bara gissa, men någon generell mångfald leder valfrihetsrevolutionen knappast till.

Klart är att jättarna har mycket marknad kvar att exploatera. I dag drivs ”bara” runt 15 procent av äldreboendena i landet privat. Gruppen äldre förväntas dessutom öka med sex procent fram till 2030, i vissa kommuner väntas 80-plussarna komma att dubbleras redan år 2020.

Nu ska Socialstyrelsen ta fram bindande regler för bemanningen inom demensvården och frågan lyfts i en offentlig hearing i riksdagen. En början, men det räcker inte på långa vägar. Vårdliberalerna måste börja rannsaka sig själva.

Istället gör de precis tvärtom, som Södermalms stadsdelsförvaltning. Attendo, som drev Vintertullen på förvaltningens uppdrag, ska nu ta över ett annat äldreboende, Katarinagården. Vad tänker de som flyttade sina anhöriga från Vintertullen – till Katarinagården! – för att slippa just Attendo?