I Ecuador fortsätter hård repression mot de folkliga upproren. Rafael Correas socialistiska regering har trappat upp sin häxjakt på ”de ofogliga” ursprungsfolken och småbönderna, de som inte låter sig köpas eller säljas utan motstånd.

Enligt ursprungsorganisationen CONAIE har omkring 200 småbonde- och ursprungsaktivister åtalats för terrorism i det socialistiska Ecuador, samtidigt som ett oräkneligt antal har försvunnit, anhållits och fängslats (ofta utan rättegång) av andra politiska motiv.

Som ett av Latinamerikas svar på USA:s War on terror, eller den så kallade operation Green scare (förföljelsen av miljöaktivister i USA), är Ecuadors regering bland de ledande i ligan över statlig repression.

Det kan tolkas mot en bakgrund av situationen i grannländerna, Colombia och Peru, som inte heller fått några pris i mänskliga rättigheter.

Så vilka är då terroristerna i ett land där vi hämtar några av våra billigaste råvaror? Eller snarare: vilka är terrorister i ett land som plundras på allt mellan himmel och jord?

Enligt Ecuadors lagstiftare är terroristerna de som strider mot statens och gruvbolagens hämningslösa rovdrift på råvaror. Terroristerna är de som försvarar sin omgivning, miljö eller (för vissa kulturer) heligt land.

Terroristerna är de som kämpar för rätten till rent vatten och möjligheten att odla mat på egen eller kollektiv mark.

Terroristerna är ursprungsfolk som strider för självbestämmande och autonomi. Terroristerna är människor som önskar frihet.

Deras brott är det som alla med någon återstående värdighet skulle bemöta övergrepp med: självförsvar. Deras brott är det som alla människor borde göra: arbeta för rättvisa och jämlikhet.

Borde vi inte alla fråga oss vilken roll vi spelar i de system som skapat terroristerna? Och borde vi inte ifrågasätta vilka som definieras terrorister?

Terrorlagar är ett effektivt sätt att krossa motstånd. De ger stater stöd att godtyckligt oskadliggöra de som kämpar för en annan värld.

Krig mot terrorism är ett slags permanentat undantagstillstånd och därför en livsfarlig form av repression.

”Om de kallar oss terrorister när vi slåss för frihet och rättvisa – låt oss då bli goda terrorister” svarar vissa, från Atens aktivister till Aymaras insurrektionalister. För varför låta sig begränsas av maktens etiketter?

Enligt gammal visdom ska man inte göra exploatörers definitioner till sina egna. Det viktiga är att fokusera på sina visioner och metoder. Och det är precis vad ursprungsfolken gör. Trots att de kriminaliseras, arresteras, fängslas och även mördas, talar inget för att de alla är på väg att förlora sin kamp eller förintas.

Tvärtom lyckas många – trots förtryck och repression – organisera sig med en styrka och gräsrotsförankring som vi bara kan drömma om i nord.

Aktivisten Carlos Perez, terroråtalad för sin kamp mot guldindustrin, förklarar varför ursprungsfolken/terroristerna inte låter sig besegras:

”Det bästa vi kan ge våra barn är inte en bil, ett hus eller ett sparkonto, utan den värdighet och kampvilja som gått i arv från våra egna föräldrar.”

Det är inspirerande att höra.