En kväll på fjärde våningen i ett av Uppsala slotts många rum, sitter knappa 20 personer på plaststolar utplacerade framför ett avlångt bord. Panelens planerade samtal föregås av en kort filmvisning som tar publiken till 1960-talets Uppsala där skäggiga män spelar gitarr inför dansande kvinnor, barnfamiljer och herrar i kostym.

Dåtidens kollektiva känsla och framåtanda sköljer genom skärmen och jämfört med dagens självmedvetenhet och kontroll ser personerna på filmen ut att vara i trans. BNP rekordsteg, folk köpte tv och flyttande in till stan. 1960-talets Sverige blomstrade. Det började med rock’n’roll, ungdomskultur och revolt för att tillslut bli norm att göra upp med gamla traditioner.

Joaquin Rosell, Adriaan Honcoop, C. Göran Karlsson och Norbert Faber Mikenda möttes alla på Blomgatan 9 i Uppsala. Ett hus där konstnärer, musiker och andra fick komma och gå och som de ville och det politiska engagemanget var ett faktum.

– Man kunde inte gå ut en vardag klockan elva på morgonen utan att möta någon med knuten näve, säger C.Göran som var i 20-årsåldern då. När Berlinmuren byggdes fick jag mitt första politiska, klartänkta medvetande. Varför bygga en mur genom ett och samma land för att dela på dess folk? Den dumheten går man inte på längre.

På Blomgatan 9 samlades en stor del av stadens jämnåriga för att göra poesi, musik och fest till vardag. På grund av ett misstag från kommunens sida slapp de som använde lokalen att betala hyra under flera års tid och enda fasta utgiften bestod av en telefonräkning.

I tidsenlig anda organiserades där många happenings. Till exempel improviserade Adriaan och Norbert en dag ”förlossning” där de till hjälp fick en närliggande bildfirma att trycka flyers, Åhléns att ställa upp med mat och en videobutik att låna ut en tv som skulle förstöras symboliskt men till slut blev totalkvaddad. 

Det var en tid då de kunde knacka på hos Handelsbanken, prata med direktören och fixa en utställning. Eller träffa högsta hönset på kulturhuset för att snacka lite. 

Panelens sextiotalister sörjer alla vad de kallar det öppna samhällets död. Den stora upprorsfesten punkterades våldsamt av 1970-talets oljekriser och 1990-talets finanskris och med det gick även vad som kanske är världshistoriens mest hoppfyllda tid i graven.

– Jag trodde på allvar att världen skulle förändras, bli bättre. Att diktaturer skulle falla och lämna plats åt solidariteten, att alla skulle ha tillgång till vatten och att det skulle vara fred på jorden, säger C. Göran Karlsson. Det var väldigt naivt, men jag är glad att jag fick uppleva den känslan.

Alla instämmer. Panelens sextiotalister som redan snuvats på sitt hopp om fred, kommer alla fram till att det egentligen inte hänt så mycket i världen. Diktaturerna är fortfarande kvar och ideologierna av största vikt.

När den unga moderatorn Rebecka Wigh Abrahamsson påpekar koloniernas frigörelse och frånvaron av diktaturer i åtminstone Europa, är det ingen som jublar. Konstnärens roll däremot har förändrats.

I panelen sitter Katarina Sundkvist Zohari som representerar den yngre generationen i Uppsala. Tillsammans med fyra andra kvinnor ingår hon i konstnärsgruppen HAKA. Likasinnade vad gäller skapandets mål, samarbetar de utan att för den skull låna varandras material, något som till exempel Joaquin med kolleger kunde göra. Istället är de noga med att särskilja sina verk.

Moderatorn tar det känsliga ämnet vid hornen och påpekar att HAKA:s marknadsföring är en faktor i deras framgång.

– Som det ser ut i dag måste man vara entreprenör, säger Katarina.

– Nej, hemska ord! utbrister C. Göran.

Resten av panelen ryser av obehag. Medan Bodil förfäras över att man i dag måste vara en marknadsförare för att utöva konst, ställer sig Joaquin frågan om vi är på väg tillbaka till Renässansens konstnärsverkstäder.

Och det finns fler som undrar vad som har hänt med konsten. Enligt journalisten Tobias Brandel har kulturen i Allianssverige förlorat sitt egenvärde till den grad att den numera ses ur ett nyttoperspektiv (SvD 2011-10-04). Han varnar till och med för ”en långsam nedmontering av kulturen som självständigt politikområde”.

Överens om vad som har gått förlorat, har deltagarna i panelen inget svar på om konstnären kommer att spela en viktig roll i framtidens samhälle. Medan Bodil vill bära med sig 1970-talets solidaritetstänk, menar C. Göran att minnena är det enda som finns kvar.