Början är suverän. Det klassiska avsnittet av Svar direkt från 1984 där en upprörd Siewert Öholm kastar skit på hårdrocksjournalisten Anders Tengner, som utan en egentlig chans att försvara sig får klä skott för allt ont som en del moralväktare påstår finns inom hårdrock, med ett då synnerligen populärt och, ironiskt, köttkastande W.A.S.P. i spetsen.
Från Siewerts okunnighet och moralpanik går filmen tillbaka i tiden, till Stockholmsförorter i början av 1970-talet, där hårdrockspionjärer som November och E. F. Band huserade, och att få bakgrunden till explosionen på 1980-talet är onekligen intressant.
Att Sverige har, eller i alla fall hade, en överrepresentation på rockband påstås bero på de många fritidsgårdarna som fanns överallt med både replokaler och möjlighet till livespelningar. Vem som helst kunde spela i band och detta har då bäddat för det svenska hårdrocksundret.

Störst fokus i filmen läggs på 80-talet, pudelrockarnas förlovade decennium och där får Yngwie J. Malmsteen och framförallt Europe, trots att deras musik knappast kan kategoriseras som metal, ta störst plats. Det är onekligen underhållande att höra de numera medelålders herrarna berätta vilda ungdomsminnen om livet som rockstjärna, samtidigt är det många band som bara nämns i förbifarten eller inte alls, vilket är tråkigt.
Filmen är huvudsakligen en anekdotrik, kul och nostalgisk tidsresa. Men även dagens revival nämns och band som In Flames och At the Gates tas upp som en del av det så kallade Göteborgssoundet, världskänt för sin melodiska death metal. Dessutom ges ett visst utrymme även för andra varianter, och band som Candlemass och Bathory.
Men var är de kvinnliga musikerna? Aphrodite nämns bara som hastigast i samband med Swedish Metal Aid, för övrigt en hysteriskt rolig del av den svenska hårdrockshistorien som vi här får veta lite mer om. Det fanns och finns fler kvinnliga musiker i Sverige. Och det hade även varit kul med lite mer släktforskning om inaveln inom den svenska rocken. Som att Kee Marcello, som tog John Norums plats i Europe hade ett förflutet i Easy Action där han spelade tillsammans med bland andra Tommy Nilsson och Noices Fredrik von Gerber och Peo Thyrén, och så vidare. Lite mer navelskådning och kuriosa, helt enkelt.

Givetvis går det inte att klämma in allt om denna breda musikgenre och Yasin Hillborg måste berömmas för ett väl utfört arbete med den begränsade tid en film får vara. Så jävla metal är inget fantastiskt mästerverk filmsikt sett, men det var nog inte meningen heller. Mer som en historieberättelse med extra dist. Och underhållande är det. Riktigt rejält.