Teater Actas senaste originaluppsättning, Om det här varit en feelgoodfilm av husdramatikerna Anna Lundholm och Elin Frost, kretsar kring två tonåringar, Sebastian (Mikael Nygren), som även fungerar som berättare, och Rebecka (Susanna Zacharoff). Hon har varit hans bästa vän sedan barndomen och befinner sig i en period i livet då hon behöver honom mer än någonsin men skjuter honom ifrån sig. Ungefär samtidigt som deras vänskap börjar krackelera kommer ett främmande element in i deras liv i form av Agnes (Anna Lundholm), som utger sig för att vara Rebeckas halvsyster som har "hittat" henne på Facebook.

Föreställningen riktar sig till ungdomar och har hittat den rätta tonen. Rollfigurerna är skönt nonchalanta i språk och beteende samtidigt som det kan handla om det allra mest allvarliga och det gör att det blir äkta. Som det att vara ironisk och kaxig på utsidan men skrika inombords och bara vilja lägga sig i fosterställning tills någon kommer och tar hand om en. Precis detta lyckas Teater Acta fånga, framförallt i Rebecka. Och den enda som riktigt förstår är Sebastian, men han har försökt att närma sig och stått ut så länge att han snart inte orkar mer. Det är då Agnes kommer som en räddande ängel, både för dem som personer och för deras vänskap, även om den först inte verkar hålla riktigt för hennes invasion. Men hon har något som gör att de lyckas komma närmare varandra.

Texten och skådespeleriet sitter där det ska och det finns en fin personkemi i gruppen som gör att relationen mellan dem känns äkta. Däremot finns det tyvärr små irritationsmoment som gör att föreställningen faller ibland.
Ett av dem är, märkligt nog med tanke på att Acta är en musikteatergrupp, det musikaliska som de omotiverade små danserna. Istället för att bli ett berättande utan ord och ett uttryck för tankar och känslor blir de närmast parodiska, vilket understryks av att skådespelarna själva verkar skämmas lite när de framför dem. Och när inte ens de själva tror på det de gör är det omöjligt för publiken att göra det.

Och att låta, de visserligen skickliga, musikerna Johannes Begion och Johan Gund komma in ibland som en "comic relief" är ett, i och för sig underhållande men, otydligt grepp. Det händer för sällan för att de ska ha någon direkt funktion och för ofta för att de inte ska ha det. Detta tillsammans med danserna gör föreställningen onödigt spretig.
På det stora hela har dock Teater Acta lyckats. En stor del i det är något så oerhört befriande som att det handlar om VÄNSKAP mellan tre personer där ingen blir kär i någon och ingen har sex med någon, och det är så skönt att jag efter föreställningen känner för spontana hurra-rop. Acta väljer, smart nog, att ignorera idiotiska teorier och fördomar om att en heterosexuell man inte kan vara nära vän med en kvinna utan att vilja ha sex med henne. Applåd till Teater Acta.