– Man säger ju inte ”exilläkare”. Det är bara för att ordet ger en klang av romantik, att författaren är förföljd, säger han och lutar sig tillbaka i stolen.

Vi sitter i hans arbetsrum på Uppsala universitet där han undervisar i latinamerikansk 1800-tals litteratur, retorik och argumentation.

Vägen till Uppsala har varit lång. Politiskt aktiv i ett Uruguay som gått från att kallas Amerikas Schweiz (Suiza de América), till att bli ett land med censur och förföljelser, tvingas han på 70-talet i flykt till både Chile och Argentina. Den svenske diplomaten Harald Edelstam, känd för sitt civilkurage, var en av anledningarna till att nästa och sista anhalten blev Sverige. Först Göteborg, Lund och nu Uppsala där han bor sedan tretton år tillbaka. Han blir tyst en stund, ser fundersamt ut genom fönstret:

– Det bästa med Sverige är människorna, deras nyfikenhet och öppenhet, och för det mesta deras solidaritet som framkallar en atmosfär som är gynnsam för skapandet, för kulturen.

Till och med jantelagen, som han brukar kalla ”den horisontella giljotinen” – den som sticker upp huvudet får det avhugget – lyckas han se ur en positiv vinkel. Enligt honom har Sverige kunnat få en relativt jämställd och demokratisk grund tack vare jantelagen. Även ekonomin i det svenska språket har inspirerat Leonardo Rossiello. Till exempel har han lärt sig att för mycket adjektiv och adverb försvagar uttrycket. ”Jo, så är det”, säger han bestämt och pekar på mig när jag antecknar som mest.

Men han skriver på spanska och jag undrar varför en internationellt erkänd författare bosatt i Uppsala inte blivit översatt till svenska.

– Bokförlagen drar sig för att betala översättningar och 95 procent av de utländska böckerna kommer faktiskt från anglosaxiska länder. Sverige är som en koloni, eller en delstat i ett anglosaxiskt land där bara en typ av kultur representeras, både i böcker och tv.

Trots att Sverige befinner sig utkanten av världen, långt från hemlandet Uruguay och att Uppsala känns litet, älskar han det akademiska livet och de internationella kontakterna staden erbjuder. Dessutom är det i Sverige han fått dem som till största delen skapat och stärkt hans identitet: Antonio, Cecilia och Marco. Stolt visar han mig bilder på sina barn. Han klickar ivrigt fram ett kort på datorn med en av hans söner:

– Titta! Oh, jag är så stolt! Puss, puss, puss, utropar han med huvudet tätt intill datorskärmen.

När jag frågar honom om Uppsala finns i hans framtid svarar han med ironisk djupsinthet:

– Framtiden? Det är bara en förnimmelse, men den finns egentligen inte, om jag nu ska vara billig filosof.