– Vi vill att dessa författare ska bli tillgängliga för den svenska publiken, säger Reza Rezvani, nyligen hemkommen från bokmässan i Göteborg.

Tillsammans med Anna Franklin, för nuvarande i utlandet, har de skrivit boken om sju exilförfattare i Uppsala – hon har kunskap om staden som infödd svensk, han som invandrad iranier. På så vis kan de berätta för omvärlden om denna litteratur, som på grund av att den skrivs på ursprungsspråken, har förblivit okänd för de svenska läsarna.

Under ett samtal på en bänk i Engelska parken i Uppsala framträder en man vars främsta intresse är att lyssna till och berätta om andra människors livsöden.

– Berättelserna vi bär med oss är bland det värdefullaste vi har. När jag tar del av andras historier ökar min förståelse både för världen och för mig själv.

Han poängterar vikten av att dela med sig av sina berättelser för att motverka fördomar och menar att det är farligt med likhetstecken mellan människor och kulturer. Där anser han att Sverige gjort enorma framsteg de senaste årtiondena som det inte talas något om, trots att det förändrat samhället. Gjorde man det skulle man bli tvungen att inse, och erkänna, att det är tack vare invandringen som svenskar lärt sig se människan bakom kulturen, menar han.

– Jag är inte mot generalisering, men övergeneralisering. Ingenting är enhetligt.

Flera olika kulturer har format hans identitet och beroende på humör kan det få honom att känna sig ömsom berövad, ömsom berikad. Född muslim i Iran med utbildning i kristen skola som drevs av armenier med amerikansk pedagogik, gör han tyskan till sitt främsta språk när han flyttar dit efter studenten. Femton år senare och trött på att vara utlänning åker han, hans fru och deras dotter tillbaka till ett Iran i revolution för att kämpa mot mullorna. Aktiv i vänsterrörelsen döms Reza Rezvani en dag till livstid och spärras in i ett fängelse där tortyr och avrättningar hör till dagordningen. Fem år senare rymmer han och familjen blir flyktingar. Då föreslår hans fru att de ska lämna landet för gott.

– En dag sa hon ”om jag ska vara flykting är jag det hellre i Sverige”.

I smugglares händer beger de sig genom Turkiet, Europa och till sist till Sverige. Hans namn betyder ”den som är tillfreds” vilket får honom att skratta som vore det ödets ironi. Reza Rezvani finner till slut lugn i 90-talets Uppsala, en stad han upplevde som liten och folktom. Inom ett år efter att han kom till Sverige börjar han recensera böcker skrivna på tyska och persiska för Författarfonden.

Det var där, för ungefär sex år sedan, mitt i Sveriges internationella litteraturnät som han fick idén att berätta om dessa författare för de svenska läsarna. Otaliga intervjuer senare är boken klar, publiciteten riktigt bra, men försäljningen sämre. Varför vet han inte, även om han anser att den svenska litteraturvärlden ägnar sig för mycket åt navelåskådning, till exempel med Henning Mankell och Liza Marklund.

Men att färdas vidare i världen är inte aktuellt. Som språkvetare, översättare, lärare, poet, författare och stolt vinnare i den svenska klassen i poesitävlingen Féile Filíochta, börjar han äntligen känna sig hemma med svenskan.

– Att skriva är hela mitt liv och nu behärskar jag det svenska språket väl. Jag har vandrat färdigt.