I Grekland blir största partiet regeringsbildare och med bara dagar kvar till valet blir en seger för vänsterpartiet Syriza allt troligare. Opinionsmätningar visar att högerns skrämselkampanj om att ekonomiskt kaos väntar vid en Syrizaseger inte har fungerat. Partiet ligger vecka efter vecka kvar över 30 procent, drygt tre procent före högerpartiet Ny Demokrati.

Men mycket hänger på hur de regeringskritiska rösterna fördelas. Två nya partier: socialliberala To Potima och förre socialdemokratiska partiledaren George Papandreos Kirima, försöker locka väljare trötta på nedskärningar men som tycker att Syriza står för långt till vänster.

Det är en orsak till att Syriza tonat ner sina mest radikala förslag. Borta är kraven på förstatligande av banker och utträde ur Nato. Det är inte längre fråga om att ”vägra betala” utlandsskulden – istället reser Syrizas ekonomer Europa runt med budskapet att skulderna ska ”omförhandlas”.

Löftet att stoppa den brutala åtstramningspolitiken står dock fast. Pensioner och minimilöner ska höjas till tidigare nivåer, kollektivavtal ska åter gälla och 300 000 personer ska anställas i sjukvård, äldrevård och annan offentlig service. Dessutom ska ett nödhjälpsprogram med bland annat gratis el, matkuponger och fri sjukvård genomföras för de 300 000 familjer som idag lever i ren misär.

Kostnaden beräknas till 13,5 miljarder euro och Syriza föreslår inkomstökningar på lika mycket. Det handlar om åtgärder mot skattefusk, höjd förmögenhetsskatt och att höja inkomstskatter till snittet i eurozonen. Kanske kan allt inte förverkligas. Att snabbt minska skatteflykten är lättare sagt än gjort. Men det måste inte betyda att programmet faller.

Efter år av besparingar har Grekland en budget i balans. Borträknat skuldräntorna visar budgeten ett överskott som motsvarar tre procent av BNP. Små underskott är inte heller ett brott mot EU:s regelverk – alla euroländer har idag budgetunderskott.

En fråga som däremot kan skapa problem är stödet för euron. Redan inför valet 2012 skrev partiledaren Alexis Tsipris i Financial Times att ”låt det inte råda någon tvekan, Syriza har förbundit sig att hålla Grekland kvar i eurozonen.” Den inställningen gäller än.

Syriza vill ha en europeisk konferens om landets skulder, och hänvisar till den konferens i London 1953 där 20 länder, däribland Grekland, beslutade att efterskänka skulder till det krigshärjade Tyskland. Men om Tyskland säger nej till skuldavskrivning och hävdar att Grekland måste överge euron om de inte betalar? En regering som bundit sig för fortsatt euromedlemsskap står då betydligt svagare än en som kan svara att de kan lämna det.

Euron minskar också möjligheterna att efter sex fruktansvärda år med en miljon förlorade arbetstillfällen få igång den grekiska ekonomin. De stora skulderna var bara den synliga isbergstoppen på krisen. Under låg en försvagad konkurrenskraft som ledde till lånefinansierade underskott i utrikeshandeln på som mest 15 procent av BNP.

I dag är konkurrenskraften återställd. Men de kraftiga lönehöjningar Syriza förespråkar skulle, hur socialt välmotiverade de än är, åter skada konkurrenskraften om de inte kan kompenseras med sänkt valutakurs. Särskilt den viktiga turistsektorn skulle tappa mark till grannländer med lägre kostnader.

Ett Grekland med egen valuta skulle däremot kunna välja den väg som framgångsrikt tillämpades av Argentina 2001 och Island 2008. Valutan fick flyta fritt, vilket klarade konkurrenskraften. De vägrade betala utlandsskulden och de införde kapitalkontroller som förhindrade kapitalflykt.

Detta alternativ har Syriza hittills inte velat överväga. Men när Juncker, Merkel, ECB och de europeiska bankerna börjar dra åt tumskruvarna kan alternativen för en Syriza-regering snabbt krympa till två: lämna euron eller överge viktiga delar i det egna krisprogrammet.