Röster från verkstadsgolvet
Jonas Fröberg vid Teater Spira har under några år samlat in texter från industriarbetare runt om i landet, och nu samlas de i boken Vi ska inte skriva nån jävla bok. Den handlar om längtan efter sammanhang, kampen om makten över ordet, om finanskris och att bli varslad.
Bakgrunden till boken är det Airis-projekt som Jonas Fröberg blev tillfrågad att genomföra vid Volvo Lastvagnar på Hisingen i Göteborg 2006. Airis, som drivs av Skådebanan Västra Götaland, handlar om att
förena kultursektorn med näringslivet för att utveckla företag och offentlig verksamhet.
När FRIA träffar Jonas Fröberg i samband med bokreleasen på Bokmässan berättar han att projektet först möttes av en stor skepsis och att han betraktades som arbetsgivarens förlängda arm.
– Jag anklagades för att gå arbetsgivarnas ärenden. Jag kan förstå misstanken om detta men allt eftersom tiden gick fick jag in allt fler berättelser om arbetarnas syn på tillvaron.
Det har många gånger hävdats att den gamla uppdelningen i arbetarklass visavi överklass är förlegad. Hur ser du på det?
– Det beror på vad som gäller som "sanning" för tillfället. Se på Utöya. Före denna fruktansvärda händelse hävdade media att det var någon sorts naturlag att Sverigedemokraterna kommer att växa oavsett hur de agerar. Ges SD mer uppmärksamhet blir de större och tystas de ihjäl blir de större. Men Utöya har visat att det fanns en gräns för hur mycket de kunde växa. Samma sak är det med det nyliberala projektet. Det har gjorts till en "sanning" att arbetare inte är någon resurs längre. Media har valt att inte synliggöra arbetarens villkor under en rad år men det betyder inte att det är en naturlag att det kommer att fortgå på detta vis.
Jonas Fröberg kommer vi in på hur det tidigare sett ut när arbetarklassens röster nått ut till en större publik. På 1970-talet sågs många gånger det privata som något som borde hållas åtskilt från det politiska. Detta menar Jonas Fröberg är ett felaktigt synsätt.
– I boken har vi berättelser av privat natur som griper in i det politiska. Exempelvis en ung ensamstående kvinna som beskriver sin situation. Hennes oro och syn på framtiden är både politisk och privat utan att för den skull vara partipolitisk eller ideologisk.
Att Fröberg brinner för projektet är lätt att se och även att han är glad över att han fått en insikt i hur maktfrågan ser ut i 2000-talets Sverige.
– När jag påbörjade projektet reflekterade jag inte över maktfrågorna. Jag förstår nu bättre misstankarna från de anställda på Volvo om att arbetsgivaren inte skulle tycka om att problemområden kritiseras, som till exempel arbetsmiljö. Tyvärr visade sig den rädslan vara korrekt. Arbetsgivaren fick höra tre av texterna ur boken och bröt genast allt samarbete – trots att jag som konstnär ville se texterna som en konstruktiv dialog som kommit igång. Jag var naiv.
Medelklassens dominans över samhällslivet återkommer Fröberg till under samtalet. Arbetarklassens röster har slutat att efterfrågas säger han.
– Nuförtiden synliggörs inte arbetarnas synvinkel. Men i "Vi ska inte skriva någon jävla bok" är det arbetarnas åsikter och texter som kommer fram och det är faktiskt på tiden.
<h2><strong>Teater Spira</strong><br>Texterna från Vi ska inte skriva nån jävla bok ligger till grund för föreställningen <strong>Varsel </strong>som har urpremiär på Folkteatern 5 oktober.</h2>