Rockabilly är en manlig genre, med manly-manröster som ibland når ljusare höjder av pur känsla och inlevelse. Men med Sixten and the Cupcakes ställs genrekonventionerna på ända.
Det är di gamle låtarna. Vi har hört otaliga coverversioner framförda med mer eller mindre talang i över ett halvt sekel. Ni vet, 60-åriga Elvisimitatörer från vischan som sjunger singback på marknader.

Så kommer här ett gäng småkillar som vågar sig på Elvis Presley och Johnny Cash, och att höra en fjunig yngling sjunga om hjärtesorg, fängelsevistelser och livets alla motgångar som han rimligtvis inte kan ha någon som helst erfarenhet av blir på något sätt gulligt och coolt samtidigt. Och i ärlighetens namn hade inte Johnny Cash heller suttit i fängelse när han gjorde I Got Stripes. Och varför ska inte 14-åringar få spela sin favoritmusik bara för att den råkar handla om genuint vuxna erfarenheter? Förmodligen gör Sixten and the Cupcakes' jämnåriga kolleger precis samma sak fast i andra genrer, hur många hårdrocksband sjunger om skolgympan och att mamma och pappa är lite väl stränga ibland?

Det här är snyggt paketerat och väl genomfört, Jakob och Stefan Karlbergs två nya låtar smälter in förträffligt och det är inget fel på kompetensen, men samtidigt är detta rätt trist. Det nya är att de är unga, och då är det något som inte är helt hundra.