”Kvinnor är kraften som facket behöver”
Colombia är världens farligaste land att vara fackligt aktiv i. Bara under 2010 dödades 51 fackliga aktivister, varav 2 kvinnor. Bara 3 procent av den colombianska arbetskraften är med i en fackförening. Aydée Casilimas är 38 år och facklig ledare sedan 11 år. Hon är också feminist i ett land där ordet feminist förväxlas med manshat.
Joanna Castro Echeverri •
Första gången jag träffade henne körde hon motorcykel. Den här gången kommer hon i bil med en livvakt till kaféet där vi har stämt träff. Livvakten sätter sig också vid vårt bord.
Vad hände med motorcykeln?
– Efter de senaste hoten var jag tvungen att färdas i fackets bil och med en livvakt, svarar hon för att sedan berätta att hon saknar motorcykeln.
Aydée Casilimas är en av 51 arbetare som utan giltig grund avskedades från Emcali, det kommunala vatten-, el-, telefon- och internetföretaget, för sju år sedan. Det var i juni 2004 som facket på Emcali hade anordnat ett informationsmöte för sina medlemmar för att diskutera regeringens privatiseringsplaner för företaget.
Men regeringen och företagsledningen sade att arbetarna befann sig på ”oförklarlig frånvaro från arbetsplatsen”, skickade antikravallpoliser, och avskedade de 51 anställda. Företaget har förlorat i första och andra instans och fallet är nu uppe i Högsta domstolen. Även ILO, internationella arbetarorganisationen, har rekommenderat företaget att återanställa arbetarna.
Det är en av de hårdaste fackliga konflikterna i landet just nu och Aydée är ledare för gruppen av avskedade. Precis som många andra ledare är hon hotad till livet.
Hur har de senaste hoten sett ut?
– För två veckor sedan var jag på väg till en lunch i min motorcykel. Vid ett trafikljus kom det två killar på var sin motorcykel och ställde sig en på varje sida av mig. Den ena tog fram en pistol och skrek: ”ge mig den!”. Jag blev väldigt nervös. Den andra killen på andra sidan skrek igen: ”var är din telefon? Din kommunistfitta!”. Då reagerade jag och gav dem min mobil. Där fanns alla nummer till mina kamrater och dödshoten jag har fått via sms, som jag hade sparat som bevis i utredningen. Jag blev av med bevisen.
Vad gör gruppen av avskedade i dag?
– De flesta är arbetslösa eller hankar sig fram mellan informella jobb. Det svåra är att bakom varje avskedad finns en hel familj. I gruppen är vi nio kvinnor, alla ensamstående mammor. Vi får ett månatligt stöd från fackets solidaritetsfond. I mitt fall får jag också en ersättning för att jag sitter i styrelsen för den regionella CUT-avdelningen.
CUT är Colombias motsvarighet till LO. I den regionella avdelningen sitter 15 personer i styrelsen, varav 4 är kvinnor. Det är avdelningen med högst antal kvinnor.
Finns det någon jämställdhetsplan inom CUT?
– Nej, varken på nationell eller regionell nivå. Kvinnor möter stora hinder för att ge sig in i den fackliga världen över huvud taget. När de väl är med är det svårt att ta sig upp i hierarkin. På Emcali är 480 av 1 900 anslutna kvinnor. Och ingen kvinna i styrelsen.
– Vi har fortfarande idén att facket är ett manligt revir. Män är de som förhandlar kollektivavtal och kvinnor ses enbart som sekreterare, som ska skriva brev och skicka fax, men inte som de som ska förhandla eller leda arbetet. Men jag lyckades få in en del viktiga saker för kvinnor på Emcali i de senaste förhandlingarna i april i år: Två lediga dagar i månaden för att gå fackliga kurser, ökat utbildningsbidrag från företaget för barn med speciella behov och en arbetstimme mindre per dag för ammande kvinnor. Jag hoppas att dessa rättigheter som jag lobbade för ökar kvinnornas intresse för facket.
Tror du att dessa landvinningar för kvinnor i kollektivavtalet kommer att locka fler kvinnor till facket?
– Jag tror bestämt att det kommer att ge facket en mycket mer intressant framtoning hos kvinnor. Utbildningsdagarna är till för att kvinnor ska upptäcka facket som ett redskap i att uppnå våra mål som arbetare och som kvinnor. Det krävs fler kvinnor i facket så att vi kan förändra dess manschauvinistiska organisationsform.
Du säger att inga i förhandlingskommissionen var kvinnor. Är det något man diskuterar över huvud taget?
– Nej. Det tas för givet. Jag var den enda kvinnan i styrelsen och sedan jag blev avskedad 2004 har man inte haft en enda kvinna i den positionen. Jag jobbar med att föra fram idén om en kollektivavtalsförhandling med genusperspektiv. Inom CUT har jag skapat grupper av kvinnor där vi diskuterar ämnet själva.
– Målet är att komma överens tillsammans först och ta diskussionen till våra respektive fackföreningar. Vi bjuder då även in kvinnor som arbetar i den informella sektorn: gatuförsäljare, städerskor et cetera.
Vad är en kollektivavtalsförhandling med genusperspektiv?
– Vi har ställt oss frågan: är förhandlingskommissionerna inkluderande och representerar de kvinnornas intressen i arbetslivet? Svaret är nej. Kvinnor osynliggörs, vi är aldrig med i någon förhandlingskommission som är det organet som ska förhandla fram bättre arbetsvillkor för alla. Dessa kommissioner består bara av män och därför för de med sig ett manligt perspektiv till förhandlingsbordet. Så ett första element är: att få vara med.
– Med kvinnor i förhandlingskommissioner måste vi lyfta fram kvinnornas intressen i arbetslivet. Exempelvis lika lön för lika arbete, lika möjligheter, mammaledigheten. Vi har tre månaders lagstadgad mammaledighet. Och så har vi de sexuella trakasserierna som är ett stort problem på våra arbetsplatser. Det innebär alltså att vi själva ska ta med ett feministiskt perspektiv till förhandlingsbordet, för arbetslivet för oss ter sig annorlunda än för män.
– Och ett tredje element är att synliggöra det manliga genuset. Ofta tror man att med genusperspektiv menar vi bara ”kvinnosaken”. Men vi vill mer. Vi kan ta föräldraledigheten som exempel. I Colombia är det fortfarande bara mamman som får föräldraledighet. Vi vill lyfta föräldraskapet, inte bara moderskapet. Vi har en hel kulturell värld att förändra här, för man ser moderskapet som något heligt kvinnligt, men papporna försvinner nästan ur bilden och därmed från ansvaret.
Hur har männen i facket reagerat?
– Tyvärr måste vi fortfarande kämpa för att våra manliga kamrater ska ta de här frågorna på allvar. Avdelningen för Kvinnofrågor inom CUT består enbart av kvinnor. Det handlar om att förändra sättet att tänka hos facket i stort för att sedan gå fram till arbetsgivaren.
– Jag brukar säga att genusperspektivet måste genomsyra allt i facket och kollektivavtalsförhandlingen är ett viktigt redskap. Vi måste se genusperspektivet som ett strategiskt intresse för den fackliga rörelsen. De colombianska fackföreningarna har fått kämpa hårt mot regeringar och arbetsgivare som har sett oss som fienden och stämplat oss som gerillasympatisörer.
– Det vi säger är att facket måste förnya sig. Om vi inte vill försvinna måste vi inse att vi i dag inte bara måste kämpa för dem som har ett arbetskontrakt. Och inte kan facket fortsätta att vara ett manligt revir! Vi måste arbeta för att få med kvinnorna, den informella sektorn och de arbetslösa. Det krävs ett nytt tänk.
– Vi i kvinnogrupperna har tagit första steget mot att organisera arbetslösa och de inom den informella sektorn. Kvinnorna är kraften som facket behöver för att modernisera sig.