Stig Dagerman (1923–1954) var klar över språket som medel och inte självändamål. Han ville använda orden som vapen, en pilbåge spänd mot makten var helst den befann sig.

Författarskapets syfte var för Dagerman den mänskliga frihetskampen och inget personligt konstnärsprojekt.

Men trots den politiska medvetenheten blev han själv den poetiska fåfängans fånge, förslavad av sin talang och tillintetgjord som människa. Konstnärssjälens depressioner och kval sög bokstavligen livet ur honom och efter en tids skrivkramp gjorde han världen en anarkist fattigare: han tog sitt liv bara 31 år gammal.

Kanske bidrog rollen som diktare att Dagerman gick det meningslösa slutet till mötes istället för att hänge sig kampen som anarkister annars brukar. Det var som författare – inte aktivist – han begick en klassiker när han tog ut sin ångest på sig själv och inte de förtryck han så skickligt kunde skildra. Kanske hade Dagermans öde varit annorlunda om han balanserat författarskapets prestigefyllda ensamhet med verklighetsförankrad kamp och goda kamraters sällskap?

Dagermans fönster i gamla skrivarvistet (nu ett minnesrum) på Laxön i Älvkarleby vätter ut mot Dalälvens torrlagda stenbotten. Här är det nu hundra år sedan Vattenfall dämde upp älven och satte stopp för laxens frihet i utvecklingens namn.

Nu är det blott en dag om året, när Stig Dagerman-priset delas ut, som älven släpps fri.

”Vårt behov av tröst är omättligt…” skaldade Dagerman omedveten om att det skulle bli mer än tröst som eftervärlden ärvde i hans ord. Begrunda följande meningar och tänk dem som riktade mot oss själva och vår egen tid:

”Det är meningslöst att påstå att havet är till för att bära armador och delfiner. Det gör det visserligen – men under bibehållen frihet. Det är vidare meningslöst att påstå att människan är till för något annat än att leva.”

I sin kritik av all slags exploatering har den anarkistiska idétraditionens röda tråd alltid varit ett livsbejakande. Det gör den tidlös. Och det gör Dagermans svarta poesi lika relevant i dag som den var angelägen igår.

Trots sitt korta liv blev anarko-syndikalisten från Älvkarleby en av landets mest betydande skribenter, med en produktion mer kvalitativ än kvantitativ: ”Mitt liv är kort endast om jag placerar det på tideräkningens stupstock. Tid är ett falskt mått för liv”, skrev Dagerman, tänkvärt som allt annat. Men i dag (när livets förtingligande eskalerar) är tiden vår tids stora bristvara, något vi måste ta tillbaka.

Dagermans pilar från ett annat sekel träffar ännu de tvingande system och strukturer som metodiskt sluter sig tätare om vår tillvaro. Jag bara undrar om tid finns för poesin när livet har exploaterats till världs ände? Det är dags att ta livet tillbaka från de som exploaterar det. Det är på tiden att erinra sig meningen, att människan är till för att leva.